Äntligen framme i Whistler.
Det är alltså här som det ska bärgas svenska guld.
Oroa er inte, OVS (Olympiska Vinterstudion) har redan säkrat det hela.

Vår studio är placerad i centrala Whistler.
Mitt inne i byn med utsikt över dom mäktiga bergen.
På ett banktak!
Vi sitter bokstavligen redan på mängder av guld.

Ska ta mig dit nu och kolla in studiobygget.
Blomman påstår att jag måste gå igenom en lägenhet där det bor sju unga killar och tjejer för att kunna ta mig till terasstaket dit studion lyfts upp med en kranbil.
Jag ska alltså gå in i deras lägenhet.
Där dom bor.
Där dom kommer ligga och sova när jag ska tassa in klockan sju på morgonen för att ta mig till sändning.
Ungdomarna, som Blomman kallar dom, har sagt att det är lugnt.
Blåsningen?
Blomman mullvad?
Får väl strax veta hur det är med den saken.

Om det är sanning så lovar jag att vi ska fixa lite bilder på mitt lägenhetsintrång till bloggen och/eller våra TV-sändningar som kommer inleda klockan 18.00 varje dag svensk tid med något som vi kallar för uppvärmning. En kvart exklusivt på webben innan vi börjar ”på riktigt” i SVT1 18.15
Det blir lite bakom kulisserna-TV och interaktion med er tittare samtidigt som vi förbereder för ”riktiga” sändningen.

Anja och gänget var med på samma flyg som oss och dom verkade glada och nöjda med tillvaron så här långt.
Femfaldiga OS-medaljören Pärson hamnade bredvid en man modell mycket större på flyget men pappa Pärson ryckte in och fixade en plats med något bättre utrymme åt ett av dom största svenska guldhoppen här borta.
Känns ju bra att Anja inte behövde sitta trångt som i Tokyos tunnelbana i nio timmar.
Snart ska benen bära henne mot OS-medalj nummer sex.
Om nu toppformen infinner sig i rätt tid.
Kanadatid.

Tror det kommer fixa sig lika lätt som för mig.
För är det något vi småbarnsföräldrar har gemensamt med det kringflackande alpingänget så är det att vi lever i en ständig tidsomställning.
Alttså behöver inte Pops/Pärson lyssna på Peps Perssons falsk matematik för att lista ut när det är dags att sova och vakna.

Träffade alltså min rumskamrat Blomman/mullvaden som hastigast imorse och han var mycket nöjd med studion även om den inte är så stor.
Ungefär som Gymmet här på hotellet visade det sig.
För å få igång systemet efter resan hängde jag med Blomman på ett träningspass klockan sju på morgonen.
Gym var förresten en ganska kraftfull överdrift.
Ett löpband. En cykel. En norsk näringsfysiolog. En dragmaskin. En stepmaskin.
That´s it.
Den norska näringsfysiologen hörde inte till gymutrustningen utan var såklart där och tränade.
Hon hör till det norska teamet som vi lär springa på en del här på hotellet.
Brukar kunna bli lite gliringar fram och tillbaka beroende på resultaten i tävlingarna.
Fast mängden med guld som vi har i OVS kommer dom aldrig i närheten av hur många Northugar och Björndalar dom än släpar hit.

Nu går jag till banken.

/popsen

Ett långflyg till OS är alltid en spännande gissningslek.

Hmm – danska OS-kläder – måste vara curlingspelare.
Esterna där – verkar vara ledare.
Och där kommer svenska jackor – vallateamet, hej, hej.
De alpina åkarna känns igen på handbagaget. Anja och de andra hälsar glatt med pjäxorna dinglande över axeln. Dem tar man inga risker med.

Och så alla kollegor från hela världen.

Snett bakom mej sitter Rob. Rob Walker från BBC. Och det är nu det är upp-och-nedvända världen.

När man stöter på britterna ute på de stora evenemangen är det lätt att känna att Sverige är ett litet land.

På kommentatortsgenomgångarna som de sändnande bolagen håller i är det inte kommentatorerna själva som dyker upp från BBC. Där kommer en eller två planeringsmänniskor. Ytterst väl förberedda. Med ett batteri av frågor om sändningen ner i mista sekund (sånt som verkligheten sedan brukar kullkasta när tävlingarna börjar…).

Hamnar man på samma hotell som britterna på en större friidrottstävling är lobbyn en veritabel hall of fame: Steve Ovett, Michael Johnson, Steve Cram, Sally Gunnell, Colin Jackson, steve Backley – alla gamla storheter som ska medverka i sändningarna som experter.

Kort sagt: britterna satsar stort. De är ytterst professionella – och många.

Men nu är det bara vinter-OS.

Rob Walker är en synnerligen trevlig ung man som ska kommentera längdskidor, skidskytte, nordisk kombination och kanske något skridskolopp för BBC.

Rob har aldrig sett en skidtävling i verkligheten. Än mindre kommenterat vintersport förut. OS blir hans debut i det sammanhanget. Men eftersom han kan friidrott bra har man tänkt att skidor nog också ska funka. Det liknar ju löpning.

Medan jag kommer att vara på arenan i Whistler tillsammans med Anders Blomquist kommer Rob att sitta i ett bås på det stora radio/TV-centret i Vancouver och kommentera. Ensam.

Men Rob är ett proffs.
När han hamnat bredvid skidkommentatorn från vinterlandet Sverige tar han förstås chansen – tar fram sina papper, frågar och antrecknar.

”Vad är den största skillnaden att kommentera skidor jämfört med löpning?”
(De individuella starterna. Se till att du har koll på tiderna)

”Kalla, Emil Jönsson, Helena Jonsson – känner folk i allmänhet till dem i Sverige?”
(Kan man lugnt säga… Bragdguld och Jerringpris)

”Varför är Petter Northug så bra?”
(Ingen slår honom i en spurt)

”Speglar världscupställningen hur bra åkarna är?”
(Se upp för bubblare som tävlat sparsamt: Smigun, Veerpalu…)

Så där håller vi på.

Jag är säker på att Rob kommer att göra ett utmärkt jobb för de brittiska TV-tittarna som lär ha samma förhållande till skidor som de flesta svenskar har till rodel och skeleton.

Men ibland är man glad att saker inte alltid är som de brukar.

Att man jobbar åt SVT och inte BBC.

/Jacob H

Efter 5 dagar i Whistler var det underbart att få kliva in på en tävlingsarena och se några av våra största svenska medaljhopp tävla mot varandra och klockan. Helena Jonsson gjorde det kanon. ACO både snurrade till det i spåret och bommade friskt i ståskyttet, men log ändå i kapp med den sol som för dagen mestadels valde att gömma sig.

9.00 lokal tid. Andra skidskytteträningen efter lagets ankomst till Whistler. Test på allvar. Interntävling. Distansregler, fyra skjutningar, två ligg och två stå men lite udda bansträckning där varven varierade mellan 1 och 2,5 km. Hela damlaget på startlinjen plus fru Bergman (alltså norskan Eikeland) och röda armen, det kinesiska laget.

Vi tar det positiva först. Helena Jonsson verkar redan vara kompis med skjutvallen. Totalt en bom (0,1,0,0), fullt i stående och vad det såg ut som bra tryck i benen. Helena vann överlägset.

Även Anna-Maria Nilssons totalt tre bom får ses som klart godkänt på 20 skott.

Värre då med ACO. För det första tog hon fel slinga (för lång) på första varvet och vi stod där på vallen och undrade vart den så åkstarka Olofsson-Zidek tagit vägen. Väl på plats såg det bra ut till en början, fullt i båda liggande. Men 2+2 i stående och totalt fyra bom var väl inte vad vi ville se. ”Det finns ingen anledning att oroa sig” säger Eklund och då litar vi väl på honom, han är ju trots allt årets idrottsledare.

Troliga stafettstartern Bettan Högberg hade en mindre lyckad testtävling och än värre gick det för hennes reserv Sofia Domeij, totalt åtta bom på Fia gör väl att Bettan trots sin dåliga dag känns än mer given än tidigare.

Annars kan vi konstatera att det annars så lättpratade laget gått in i OS-mode gentemot oss i media. Intervjuer med de aktiva får vänta till utlyst presskonferens, som tur var bjöd Staffan som vanligt på några sköna citat när vi fick några minuter med honom:

”Det luktar ju godare när vi går och äter i alla fall, de har ju parfym på sig” om skillnaden på OS mot Världscupen.

”Hon har den här starka motorn, den här 4,8 liters V8:an som kan dunka på i samma tempo oavsett motlut” om att ju tyngre bana desto bättre för ACO.

”Jag vill helst ha solsken, bra väder och rättvisa förhållanden, då slipper vi ringa till facket och klaga på våra arbetsförhållanden” om vad han önskar för väder i sprinten på lördag.

Det närmar sig nu, härligt!