Då vädret med sina ananasexpresser och varmgrader blivit ett av infördagarnas stora samtalsämnen så kan vi från Whistler glatt meddela att det just nu snöar, jättemycket!

Vårt team håller just nu på att rigga våra mixed zones uppe vid skidskytte- och längdstadion och dom får göra det i ett ymnigt snöfall. Blötsnö förvisso men då vi förvarnats att stilla havsvindarna även skall ta sig upp till oss i bergen känns det underbart att det vita guldet faller och ger oss en vintrigare känsla redan nu.

Från längdstadion konstateras att det är lurigt vallaföre. Ruggat eller inte. Mycket snö och precis runt nollan. Dessvärre oroväckande likt premiären i Liberec ifjol då svenskarna valde oruggat på inledande 15 klassiskt. Veerpalu, Bauer och övriga topp 6 körde däremot på ruggade skidor och en formtoppad frustrerad Johan Olsson gick i mål långt efter de bästa men ändå som bäste man på vanliga vallningsskidor. Hoppas Poromaa och resten av vallagänget lärt sig läxan sen dess.

Norrmänn, ryssar, kineser, tyskar och en massa andra tränar just nu på stadion men det svenska laget lyser med sin frånvaro, ännu kvar ute på Vancouver Island.

***

På skidskyttestadion någon kilometer längre ner smäller det rejält just nu då damerna har träning. Men även här är det svenskfritt. ACO, Jonsson och de andra har ledigt idag, däremot är Staffan Eklund himself och skjuttränaren (och OS-guldmedaljören) Jonas Edman ute i terrängen och testar spåren.

***

För egen del blir det strax avfärd till OS-byn, hoppas på en guidad tur av Patrik Järbyn där, 41-åringen som nu för femte gången som aktiv har en OS-by som sitt tillfälliga hem under några veckor. Imponerande!

/reporter Ola

Har varit i Nordamerika ganska länge nu. Skickat hem inslag efter inslag.
Totalt en bra bit över en timme i ren reportageform till alla möjliga program.
Har spenderat mer än 82 timmar i hyrbil sen den 10 januari.
Kort sagt:  arbetat ganska mycket.
Då återstår ändå OS – den mest intensiva arbetsperioden.

Men det här inlägget ska inte handla om mig. För även om jag tycker att jag ibland arbetar och sliter som en gnu för min lön, så finns det en som jobbar ännu mer.
Ofta omänskligt mycket.
Nästan alltid utan gnäll.

Det här är helt enkelt en hyllningstext till en av de mest seriösa yrkesmän jag nånsin träffat på inom idrottsvärlden.
Nämligen min kollega FotoFrisse.
 

Ett stängsel är inget hinder för en bra bild.

FotoFrisse är nämligen inte bara FotoFrisse, vilket vore ett heltidsjobb i sig. Han är även redigeringsFrisse och skicka-hem-inslag-Frisse.

Det innebär att det är han sitter vid datorn och klipper ihop allt han fotar (okej jag sitter med, men jag har en passiv roll i arbetet).  Och sånt tar tid.
Alla bilder som tagits ska först tankas in i en dator (en inspelad timme tar en timme att tanka in) och sen klippas ihop och ljudfixas.
Det tar ungefär en timme att klippa en minut tv-reportage. Ska det vara musik och lite bildcollage och sånt så tar det längre tid.

Därefter ska inslaget skickas hem. Förr gjordes detta med satelitlänkar. Realtid. Snabbt och enkelt. Men svindyrt.
Så sen ett par år tillbaks skickas nästan allt via nätet.
Ibland med fascinerande usel hastighet. Man vet liksom aldrig vilken överföringshastighet som väntar när man kommer till nya ställen.
Har man otur kan det ta många timmar att få hem ett reportage. Och den som sitter och övervakar allt detta – ofta nattetid – är FotoFrisell.
När jag sover min skönhetssömn sitter han och stirrar på staplar som går upp och ner på en dataskärm.
Time remaining: 2 hours and 48 minutes.
Hurra. Typ.

FotoFrisse redigerar curlingreportage till Sportnytt idag, onsdag.

FotoFrisse har faktiskt ett riktigt namn och det är Per Frisell.
Han är värmlänning, precis som jag. Från Kristinehamn faktiskt. 
Tillsammans har vi under de senaste åren rest några varv runt jorden.
Tror vi besökt nästan 50 länder tillsammans.

Vi lever stundtals som ett gift par (dock inte på alla plan) och FotoFrisse tillbingar minst lika mycket tid med mig som med sin sambo.
Oftast har vi det bra.
Oftast jobbar vi mycket mer än vi borde.
Och då framför allt han.

För även om det är mig ni ser i rutan (jag ställer mig framför kameran i några sekunder och läser upp en liten text – piece of cake) så är det i ärlighetens namn inte jag som gör det mesta av arbetet.

När jag kliver upp har FotoFrisse ofta varit igång någon timme. Inte sällan har han varit ute och filmat lite miljöbilder. En vacker soluppgång, lite morgontrafik, kanske en folkskygg undulat.
Vadsomhelst som kan göra inslaget lite bättre.
 
FotoFrisse är en seriös yrkesman.
Ett slags tv-produktionens Stefan Holm, sett till perfektionism och seriositet.
Och en vanemänniska.

Han tränar före frukost (orkar jag sällan).
Han vill alltid sitta och äta i baren (helt ok med mig – men brukar kunna se på sport på tv).
Han köper reflexmässigt Diet Coke (jag dricker bara cola om jag är magsjuk eller om den blandas med något starkt).
Han vill alltid ha ett gångsäte på flygningarna (passar bra för jag gillar att sitta vid fönstret och titta ut).
Han kan vara på plats vid gaten evigheter innan boardingen börjar eftersom han vill kliva på flygplanen så tidigt som möjlig. Helst först. Före piloten. (detta mest av praktiska skäl – vill stoppa undan kameran medan det finns gott om plats).
Han har alla saker i en extrem ordning i sin ryggsäck; vet exakt var varje pryl finns  (råkar jag störa tingens ordning får jag en blick som skulle få en känslig själ att avlida av akut ångest).

Frisells ryggsäck har fler flygtimmar per år än en pelikan, men håller än.

Per Frisell är nu inte bara en slitstark Ardennerhäst i fråga om arbetskapacitet. Han är även Sveriges bästa tv-fotograf i mina ögon. Alltid seriös, aldrig slentrian.
Professioinell. Alltid uppskattad av de idrottare vi möter och jobbar med.
Och uppfinningsrik.

Han bockar till metallarmar som ska passa på hjälmen på skicrossåkare. Han monterar och tejpar småkameror här och var för att få bättre bilder.
Utan stavar och med en tiokiloskamera i händerna tar han rygg på Stig Strand och Pernilla Wiberg i svarta pister när störtloppsbackar ska inspekteras. Han springer med friidrottare som tränar.
Han krälar, kryper, ramlar, blir åksjuk, slår sig – allt för att få en bättre bild.
Och allt för nästan ingen cred alls.

 En timme till Sportnytt. Frisell redigerar på tunnelbanan i New York.

Nya vinklar. FotoFrisse tejpar en minikamera på rodelåkaren Bengt Walden.

Ardenner (slitstark)

Man tar vad man har. Krönikören och FotoFrisse på lånad moppe i Indien.

 Så nästa gång ni ser mig i rutan, sminkad och pigg. Ägna då en tanke åt han, vars namn i bästa fall flimrar förbi lite snabbt i slutet av reportaget.
Han som gillar att slita i det tysta.
Han som förmodligen aldrig skulle tillåta mig att skriva den här texten om han bara visste om att jag gjorde det (just nu sitter han sitter en meter ifrån mig och redigerar).

För bakom varje inslag finns inte bara den reporter ni hör och ser.
Och bakom det jag gör finns oftast en Ardennerhäst vid namn Per Frisell.
Utan honom skulle det här jobbet inte vara lika enkelt och roligt.
Och framför allt skulle reportagen inte alls bli lika bra.

Slutbild.

Tankar, åsikter och skvaller bakom kulisserna under OS: 
www.twitter.com/SVTKarlsson