SVT PlayNi stiger upp och vi går och lägger oss efter dagen som gav det första svenska guldet.
En dag som började med att jag träffade den norske och den estländkse kommentatorn i trappan på väg upp till hytten.
”Ahhh, Charlotte!” utbrast estländaren. ”Ahh, Kristina!” svarade jag artigt. ”Or Marit!”…
Ett kort rendez-vous som var ett omen för vad som skulle komma.
En olympisk prispall med Kalla, Smigun och Björgen.
Igår var Toini Gustafsson-Rönnlund fortfarande den enda svenska kvinna som vunnit OS-guld på skidor, stafetter oräknade. Nu är de två.
Så näst intill unik är Charlotte Kallas bedrift i den svenska skidhistorien, 32 år efter Toinis suveräna dubbla guld i Grenoble 1968. De guldmedaljerna blev slutpunkten på Toinis karriär och på en stark epok i svensk damskidåkning.
Så annorlunda situationen ser ut idag då Charlotte Kalla med sina 22 år och 208 dagar blivit en av skidhistoriens yngsta OS-segrare i skidor. Den här gången är det inte slutet på en era utan startskottet för något som ser ut att kunna bli en ny svensk storhetstid.
För Kalla har det bara börjat och hon är inte ensam. Dagens fyra, Anna Haag, är 23 år. Årets komet Hanna Falk som sprintat rakt in i världstoppen är bara 20. Ida Ingemarsdotter – varning, varning inför sprinten!! – är 24. OS-debutanten Magdalena ”Crazy Bananas” Pajala är 21 och Britta Johansson Norgren som just nu sliter med formen är 26. Hemma i Sverige finns nyblivna juniorvärldsmästarinnan Hanna Brodin och Lisa Larsen (JVM-medaljör ifjol) båda 19.
Vi talar om en sport där många inte når sin bästa ålder förrän närmare 30 och ofta håller högsta klass till 35 eller längre.
Inget annat land – Norge undantaget – har ett så ungt och talangfullt landslag.
Det kan bli många roliga år framöver – och till att börja med en intressant fortsättning på OS.
Denna fantastiska dag var det i alla fall en fröjd att vara kommentator. Tack vare Charlotte Kalla har jag blivit behandlad som en hjälte idag.
Kollegor från hela världen har kommit fram och gratulerat till guldet. Gratulerat mej, alltså. Som om det var jag som hade åkt.
Inspirerad av detta kastade jag mej ut i de lokala spåren i byn här i Whistler när jag kommit hem. Skymningen föll oroväckande snabbt och när jag borde tagit elljusspåret hem igen valde jag i stället en annan slinga. Den såg inte särskilt lång ut på kartan.
Vad kartan inte visade var att just det här spåret bar rätt upp i himlen. En backe av den typen som Charlotte Kalla hade älskat men som (om jag inte fattat det tidigare) fick mej att inse att det inte var jag som vunnit OS-guld tidigare på dagen…
Men det värsta var att medan jag stretade på och mörkret föll så insåg jag att what goes up must come down. Någon gång skulle uppförsbacken trots allt ta slut – och spåret skulle vända nedåt.
Det gjorde det. Med besked. Modell bob-bana. I mörker.
Jag gjorde det som Kalla lyckligtvis undvek, idag. Jag dök.
Men en sån här dag kan bara sluta bra. Jag är helskinnad och går och lägger mej med ett lyckligt leende. Det blev ju som esltländaren sa: ”Ahh, Charlotte”!
Natti natti.
Jacob Hård
