Sitter i kommentatorshytten och tittar ut över skidstadion i Whistler.
Tro´t eller ej men solen skiner.
Det gör Charlotte Kalla också.
Jag har nog aldrig stött på en människa vars ögon och ansikte sagt så väldigt mycket mer än de ord som kommit ur munnen.
Efter en framgång strålar hon som – typ en kärnreaktor. Koppla in en lycklig Charlotte Kalla och hon lyser upp en medelstor svensk stad eller så. Då brukar också orden dra åt samma håll – men aldrig lika starkt som det hon utstrålar.
Efter en motgång kan munnen artigt säga ungefär att: ”ja, det gick väl inte så jättebra men jag får ta nya tag”…
Medan den kolsvarta blicken och de sammanbitna anletsdragen säger: ”jag är så j-a förbannad och besviken så dra åt h-e så jag får gå härifrån och dunka huvet i väggen och kasta saker omkring mej!!!”
Orden är mina. Det är sånt som Charlotte aldrig skulle säga – åtminstone inte offentligt. Men det är vad hennes uppsyn säger mej när det inte gått som hon hoppats.
Igår var det presskonferens inför damernas 10 km skidor.
Charlotte Kalla var strålande. Lyste av glädje och tillförsikt. Även munnen bekräftade. Hon är sugen. Hon gillar banan. Och hon är i form. På frågan hur hon känner att hon är i form svarade hon:
”Jag blir glad”.
När jag böjer mej framåt och tittar åt höger så ser jag den sista kurvan på väg in i stadion. För nån timme sen föll finländaren Janne Ryynänen där när han ledde den nordiska kombinationen.
Att det inte finns några säkra medaljer har vi redan blivit påminda om flera gånger i dessa spel. Det finns elaka backar, växlande väder, bra och dåliga vallningar och formkurvor som plötsligt kan peka åt helt fel håll.
Men när jag bänkar mej här nästa gång – för damernas 10 km – så kommer jag att göra det med känslan att Charlotte Kalla gjort allt rätt på vägen fram sin OS-premiär.
Det kommer att lysa på skidstadion i morgon också – även om det skulle vara mulet.
/Jacob Hård
