Tre timmar kvar till den sista alpina tävlingen i detta OS, herrarnas slalom.

Ännu inga medaljer för de svenska herrarna i Whistler Creekside, men förhoppningsvis kan någon ur kvartetten Mattias Hargin, André Myhrer, Axel Bäck eller Jens Byggmark ändra på det.

Gör de det är det bra, gör de inte det är det ingen som blir förvånad eller upprörd.

Annat då med Österrike.

Den stora alpina nationen Österrike har nämligen inte heller tagit en enda medalj på herrsidan i detta OS. Och det både förvånar och upprör hemma i Österrike.

Skulle Österrike missa medalj även i dag är det första gången i den alpina olympiska historien som det inte blir några medaljer till de österrikiska herrarna.

Fast nu borde den väl ändå komma? De ställer i alla fall upp med ett starkt lag:

* Reinfried Herbst: fem pallplatser – varav fyra segrar – i vinter.

* Manfred Pranger: två tredjeplatser i vinter. Regerande världsmästare.

* Benjamin Raich: ingen pallplats i vinter (men fyra fjärdeplatser). Regerande olympisk mästare.

* Marcel Hirscher: två andraplatser i vinter.

Någon av dem nåste lyckas. Annars lär det bli utrensning i tränarleden.

Det blir det nog förresten ändå. Kraven är tuffa i Österrike. Efter förra säsongen fick över 30 tränare lämna sina uppdrag, eftersom inte resultaten var tillräckliga.

De tyska damerna har tagit tre alpina guld på detta OS. Deras tränare är österrikare. Han heter Mathias Berthold. Ett tips är att man vill ha hem honom igen…

En timme kvar till damernas Super-G.

Tar Anja en medalj till? Hon satsar på guld, säger hon. Orkar hon?

Lindsey Vonn storfavorit som vanligt. Har vunnit de tre senaste tävlingarna i Super-G. Anja har kört ur tre av fem Super-G i vinter. När hon tagit sig i mål har hon varit tvåa och trea.

Pallen alltså. Eller medalj, som det heter på OS…

Strålande väder i Creekside. Blå himmel. Solen kommer att komma fram så småningom.

Tredje tävlingen för Anja. Startnummer 21 – igen. Har hon haft i alla tävlingarna här. Är inte 21 ostraffbart? Eller är det kanske tredje gången gillt?

Strax dags för störtlopp.

Solen skiner in i hytten. Den svarta sopsäcken, som följt med i ryggsäcken runt jorden har vi hängt upp i fönstret, så att vi har någon chans att se monitorerna.

Tror de andra kommentatorerna är avundsjuka.

Nyss var en kille från arrangörerna inne och tog en bild. ”Ska visa de andra kommentatorerna hur man ska göra…”

Rutin.

Har Anja också!

Uppskjutet. Igen. Tre av de första fyra dagarna har alpina tävlingar inte kunnat avgöras i Whistler Creekside.

Katastrof? Panik? Inte då. Vi är luttrade. Vi är vana.

Jag kan förstå att tablåredaktörer och programansvariga sliter sitt hår. För att inte tala om dem som sliter för att få ordning på backarna.

Men Stig och jag är vana. Det här är inget ovanligt. Vill minnas att jag i minst ett år sagt till programansvariga att ”tänk på att de alpina tävlingarna säkert kommer att flyttas hela tiden”. Blev direkt stämplad som olyckskorp.

Men så här är det. Vi är vana.

Stig och jag gjorde vårt första mästerskap 1992. OS i Albertville. Alpint gick i Val d’Isere (herrar) och Meribel (damer). Plex i Val d’Isere, jag i Merbel, Stig flängde mellan båda.

1992 – fint väder hela tiden!

1993 – VM. Morioka, Japan. Fullständigt dårhus. Snöstorm, dimma, regn, hård vind, hagel. Dessutom brann hotellet tvärs över gatan där vi bodde, och så var det en jordbävning – förstås. Inte en enda tävling avgjordes på utsatt tid. Och herrarnas Super-G har inte avgjorts ännu…

1994 – OS. Lillehammer. Blå himmel hela tiden. Kallt som tusan.

1995 – VM. Sierra Nevada. Fanns ingen snö. Flyttades ett år.

1996 – VM. Sierra Nevada. Mycket snö kom och första tävlingarna fick flyttas. Sen kanonväder.

1997 – VM. Sestriere. Det mesta gick som planerat.

1998 – OS. Nagano. Eller rättare sagt Hakuba och Shigakogen. Hur som helst, Japan. Illa nog. Massor av snö. Inställt och flyttat var och varannan dag. Stora hål i tv-tablån. Fick fyllas med curling som fick sitt stora tv-genombrott.

1999 – VM. Vail/Beaver Creek. Byig vind. Men mycket blå himmel och tävlingar on time.

2001 – VM. St. Anton. Varierande väderlek. Datumen höll, men tävlingar flyttades i tid när man inte fick undan snön. Stig och jag fick ”tom-prata” i 45 minuter en gång i väntan på start. Minns inte om vad.

2002 – OS. Salt Lake City. Snowbasin, Park City och Deer Valley för alpint. Inga större väderproblem. Transport, logistik och säkerhet värre. Trafikkaos och köer i Snowbasin. Fredrik Nyberg fick springa med skidorna förbi bilkön för att hinna till start.

2003 – VM. St. Moritz. Hyfsat väder. Minns bara att en kommentatorshytt på vår våning brann mellan två åk. Massor av rök.

2005 – VM. Bormio/St. Catherina. Inga större problem. Lite småändringar bara. Pops och foto-Frisse åt samma sorts pizza (ruccola) på samma ställe 18 dagar av 14 möjliga.

2006 – OS. Turin. Sestriere för alpint. Största problemet var herrarnas Super-G. Avbröts pga vädret efter 17 åkare. Fransmannen Dalcin ledde. Kördes om senare samma dag. Dalcin körde ur. Skitsur. Gjorde ”fingret upp” när han kom i mål. Bötfälldes för det. Aamodt tog guldet istället.

2007 – VM. Åre. Snöstorm tre första dagarna. Alla talade om katastrof. Sedan strålande väder och tre VM-guld till Anja. Alla talade om succé.

2009 – VM. Val d’Isere. En del flyttade tävlingar pga vädret, bl.a. damernas störtlopp.

2010 – OS. Whistler. Det snöar utanför vårt lägenhetsfönster. Uppskjutet igen. Men det ordnar sig nog. Vi är vana.

Sista slalomtävlingen före OS. Vilka svenskar ska dit, utöver Mattias Hargin och André Myhrer? Ett bra resultat i Kranjska Gora kan spela roll.

 Axel Bäck, Markus Larsson, Jens Byggmark och Anton Lahdenperä slåss om de två platser som är kvar. Bäck borde väl ta en plats, Byggmark knappast. Kanske är det Anton som kniper sista platsen?

 Efter ett intensivt slalomprogram under januari månad ska laget nu tas ut.

 Och det i en slalombacke där såväl Ingemar Stenmark, som Jonas Nilsson och Thomas Fogdö stått som segrare. Däremot inte Stig. Han blev tvåa här 1983.

 Myhrer har också varit tvåa här. För fem år sedan. Efter Georgio Rocca, italienaren som slutade mitt under den här säsongen.

 André Myhrer är också den ende i slalomgänget som varit på pallen den här säsongen. Tvåa i Wengen efter Kostelic. Känns som Myhrer ändå är den hetaste svenske medaljkandidaten i av slalomherrarna i Whistler.

 Fler länder har tuffa uttagningar nu. Ta österrikarna. Fem man i första startgrupp. Ett starkt slalomlag i OS skulle kunna vara Herbst, Raich, Hirscher och Pranger. Ingen plats i så fall för dubble världsmästaren Mario Matt!

 För Tyskland är det inte samma problem. Tänker på det när jag ser Felix Neureuther i frukostmatsalen (vi bor på samma hotell som Tyskland, Schweiz, Norge och Nya Zeeland). Tyskland är tunna på herrsidan. Blir väl bara Felix i slalom.

 Han var snabbast i Kitzbühel förra söndagen. Tog sin första seger. I dag på morgonen är han inte lika snabb. Klockan är tio över sju och de flesta har redan gett sig iväg till tävlingsbacken.

 - Han har varit sen varje morgon, muttrar Stig. Som inte imponeras av folk som är sent ute.

Det är konstigt det där att vissa backar verkar passa vissa åkare perfekt.

 När det i dag ska köras storslalom i Kranjska Gora har amerikanen Ted Ligety chansen att göra något som ingen annan gjort förut, nämligen att vinna fyra raka storslalom i Kranjska.

 Så han verkar ju trivas här.

 I går vann han sin tredje raka. Innan han inledde sin svit hade Benjamin Raich också vunnit här tre gånger i rad. På åttiotalet gjorde schweizaren Joel Gaspoz samma sak.

 Killar som tydligen backen i Kranjska passar perfekt.

 Dessutom har flera åkare vunnit här två gånger. Bode Miller, Christian Mayer, Alberto Tomba – och Fredrik Nyberg. De trivdes tydligen också här.

 Fredriks andra vinst, i december 2001, är fortfarande den senaste svenska segern i herrstorslalom. Över åtta år sen!

 Ingemar Stenmark vann ”bara” en storslalom här – eller ”veleslalom” som det heter på slovenska. Det var strax för jul 1978 och under den tid då Kranjska Gora, av såväl åkarna själva, som medföljande medierepresentanter, kallades för ”Dieseldorf”.

 Allt syftande på den speciella lukt som på den tiden låg över byn uppe i nordvästra hörnet av dåvarande Jugoslavien.

 När vi lämnar presscentret, jag och Stig, pekar Stig ut stället han bodde första gången han var här. Det var hösten 1972 och Stig hade nyss fyllt 16. Det var då han träffade Bojan Krizaj för första gången.

 Bojan. En åkare som också gillade backen i Kranjska Gora. Vann en världscupslalom 1982. Året efter var Stig på pallen. Enda gången i Kranjska Gora.

 Tvåa i slalom – som på slovenska också heter slalom – efter österrikaren Franz Gruber.

 Det var förresten den 30 jan 1983. 27 år sedan alltså. Exakt på dagen. Det ska till en siffer- och datumdåre som jag för att upptäcka det…

I dag blir det storslalom i Cortina.
I går var det på dagen tio år sedan Anna Ottosson – numera expertkommentator i SVT, vann sin enda världscupseger.
Den kom i Cortina. I storslalom.
Typiskt en siffer- och datum-dåre som jag att komma ihåg det. Sms:ade Anna för att kolla om hon hade koll.
Det hade hon inte.

Men vi firade Annas jubileum lite igår kväll, jag och Stig.

Även i dag verkar det bli kanonväder. Visserligen syns några få moln på himlen, till skillnad från fredag och lördag, men det spelar ingen roll.

Hann precis få ihop resväskan och rusa ner till gatan utanför hotellet med den. 7.20 ville Stig kunna slänga in den i hyrbilen innan han drog upp till backen för dagens besiktning (vi drar direkt till flyget efter tävlingen – det är det som Popsen brukar kalla att vi är ute på motorvägen samtidigt som sista åkare går i mål…).
Hinner med 30 sekunders marginal.
Till Stig kommer man inte för sent.
Fem minuter för tidigt är enligt Stig för sent. Som tur är är jag likadan. Hur skulle vi annars kunnat kampera 19 år ihop?

När jag lastat in väskan vänder jag mig om och tittar upp mot tävlingsbacken, Olympia delle Tofane.
Blir nästan chockad. Cortina är i vanliga fall, i mitt tycke, världens vackraste plats.
Nu på morgonen har solen precis kommer över bergskanten mitt emot backen och i gryningsljuset blir bergen, som i vanliga fall är rödaktiga, nu ännu rödare.
Det är så man tappar andan. Fattar de som bor här vilken tur de haft i livet? Som får se det här varje dag? Fast det kanske inte är samma sak om man får se det varje dag?

Stig drar iväg med hyrbilen. Jag går upp på rummet och knackar ner dessa rader. Sedan måste jag skynda ner till presscentrat och shuttle-bussarna där.
Vill helst vara på plats i hytten i god tid, så man har en chans att göra något åt det som eventuellt är fel. Typ ej fungerande tv-skärm, ej fungerande resultat-dator, ej fungerande ljudlinje med Stockholm. Sånt hinner man fixa om man är i tid.
Och inte kommer fem minuter för tidigt…

/Fagerlind

Det här var sjätte året i rad som vi var i Zagreb. Vi diskuterade i vanlig ordning i bilen från flygplatsen om inte Zagreb nu måste vara den huvudstad i världen (utanför Norden) som vi varit i flest gånger. Jag var rätt säker på att det var så för egen del, Stig nästan säker (men så har han ju rest mer än vad jag har gjort).

Zagreb i Kroatien är den enda huvudstaden på den alpina världscupcirkusen. Något annat som är ovanligt är att alla (åkare, tränare, servicemän, internationella skidförbundet, media osv) bor på samma ställe. Det 17 våningar höga hotellet i Zagrebs centrum härbärgerar allihop. Hotelldirektören, som är svensk och heter Gunnar Sanne, visade sig vara både sportintresserad- och kunnig. Diskuterade gärna svenska alpina chanser, men också annan idrott, inte minst Zlatan och hans storhet i Kroatien.

När alla bor på samma ställe springer man förstås på åkare hela tiden. Ena dagen har man sällskap av Manuela Mölgg och Nicole Gius i hissen på väg ner till frukost, en annan dag tar man rygg på Reinfried Herbst ut från matsalen. När man passerar lobbyn hejar man på Jens Byggmark och Mattias Hargin.

Hotellet

I sex år har damerna kört slalom här, herrarna de senaste tre. Ja, inte mitt på torget förstås. Utan utför berget Sljeme, som ligger i norra utkanten av stan, 45 minuter från hotellet med bil eller buss.

För det är så man tar sig till backen. Tillsammans. I en enda lång konvoj. Rakt genom stan. Med utposterade poliser i varje korsning, för att stoppa alla annan trafik. I onsdags drog konvojen iväg 12.00 från hotellet, tre timmar och en kvart före första åket. Tre polisbilar med blåljus i täten, följda av 94 bilar och sist mediabussarna. Medan jag räknade bilarna såg jag två med svenska flaggan på passera. På plats 24 och 60. Dåligt omen?

När konvojen drar fram...

... får alla andra vänta

Från foten av berget är det tjugoen 180-graderskurvor – plus en drös mindre – innan man når toppen. Under klättringen uppåt känner man en enorm trygghet när man ser att chauffören rattar den stora bussen nära stupen, med ena handen på ratten och den andra i full färd med att… sms:a!

Den sms:ande chauffören

Som vanligt var det trafikkaos på toppen, och kö en bit nerför berget. Parkeringsplatserna är något för få på toppen och man såg stressade åkare kliva ur sina bilar, ta på pjäxorna, slänga upp skidorna på axeln och gå sista biten upp. Stig också, han vågade inte vänta på att bussen skulle ta sig hela vägen upp. Det gällde ju att hinna i tid till inspektionen. En kvart att spela på.

Själv tog jag sittliften ner, från starten till målet. Eller rättare sagt till en bit nedanför målet. Ner till tälten som är byggda för sponsorernas, och andra viktiga personers, skull. I de tälten finns det tillgång till det mesta, kunde jag konstatera när jag hoppade av liften och närapå kolliderade med en person som inte var så törstig – längre.

Från liften är det sedan bara att ta trapporna upp till målområdet, och sedan vidare högst upp på läktaren, till kommentatorshytterna. En nätt liten vandring på 205 trappsteg (inte rekord, vill minnas att det var 232 när slalomen avgjordes i Deer Valley i OS 2002). Med två åk, och kisspaus mellan åken, blir det alltså ofta över 800 trappsteg per tävling. Bra motion…

Zagrebs världscup är en väldigt välarrangerad tävling, på många sätt. Kommentatorshytterna är dock inte av modernare snitt, små plåtgarderober med drag rakt igenom, varför det oftast är samma minusgrader inne i hytten, som utanför. Och på läktaren framför hytterna är det alltid packat med folk. Som gör det svårt att både ta sig upp till hytterna (vilket några åkare upptäckt genom åren) och ner. Det sistnämnda fick Stig erfara ett år då han direkt efter att sista åkare tagit sig i mål, skulle skynda sig ner till Pops, som då var på plats för att göra intervjuer i målfållan. Det var inte lätt för Stig att ta sig fram genom människomassorna, och när han väl nådde Pops var det inte mycket programtid kvar. ”Hur vill du kort sammanfatta tävlingen”, frågade Pops, och betonade ”kort”. ”Märkligt”, svarade Stig. Och sedan var programtiden slut. Stig hittills kortaste analys…

Bilderna till den här berättelsen har sin egen story. Batteriet var slut i kameran. Laddaren kvar hemma. Bara att hitta en ny laddare i Zagreb. ”En sån laddare har de bara i fotoaffären vid stadion”, sa killen i fotobutiken i centrum. Så vi tjuvåkte på tolvans spårvagn till Maksimir-stadion, hemmaplan för Dinamo Zagreb. Klev av vid rätt station. Fotoaffären låg bara hundra meter från hållplatsen. Tyvärr gick vi åt andra hållet. Rundade stadion. Och träningsplanerna. Det blev väl 3000 meter istället för 100. Bra motion. Igen.