I morse samlades vi: Redaktörs-Blomman, Programledar-Popsen, Krönikörs-Karlsson och Projektledar-Hård i ett första idé-spånar-möte inför nästa vintersäsong.

Framför oss låg ett fullspäckat tävlingsprogram från november till mars och en bunt spännande idéer och tips från er tittare.

Stort tack för ert starka gensvaret på vår vädjan om synpunkter. Jag kan lova att era inspel peppade och inspirerade och gav en del tydliga signaler för hur vi kan gå vidare.

Nu drar snögränsen allt längre norrut.

Fortfarande bjuder norra Sverige på härlig skidåkning men utanför mitt fönster i TV-huset är det en begynnande vår. Själv har jag tagit fram rullskidorna och stapplat fram på ännu vintergrusiga vägar. Gäller ju att vara på topp för att kunna slå Krönikören när vi ska testa Tour de Ski-backen…

Tack och hej för i vinter!

Jacob Hård
Projektledare

Just som snön börjar smälta bort i stora delar av landet och vi laddar för säsongens sista Vinterstudio så damp bästa julklappen ner: Världscuperna i alpint och längdåkning säkrade för ytterligare fem år i SVT! (Skidskyttet har vi nästa vinter – därefter är ingenting klart.)

Underbara nyheter för oss i redaktionen som älskar vår vintersport och förhoppningsvis för er tittare som gillar Vinterstudion.

Vi förstår på all respons vi får från er att engagemanget är stort och att Vinterstudion för många blivit en ganska kär kompis på helgerna.

Vill passa på att tacka alla er trogna tittare och alla er som engagerat kommit med synpunkter i mail, forum, bloggkommentarer, på Facebook och Twitter och nu vill jag mobilisera alla er ännu en gång:

Vad vill ni ha i Vinterstudion nästa år?

Fagerlind testar Wengens störtlopp?
En blå soffa?
Mer curling?
Reportage om juniorskidåkning i Uzbekistan?

Till den här vintern införde vi OS-klassikerna, web-uppvärmningen och en del nya spännande gäster med gester.

Snart börjar vi planeringen för nästa vinter. Hjälp oss och kom med tipset som gör Vinterstudio ännu bättre. Vi är idel öra!

Men först kollar vi in helgens finalsändning!

/Jacob Hård
Vinterstudions projektledare

PS   Det låg en handske och en mössa kvar när studion i Falun revs efter helgen. Gissa vems…….

Våren har kommit till Whistler.

I början av OS fanns det ganska gott om snö i byns skidspår vid Lost Lake. När jag idag kavade runt för sista gången var det mest sörja och is kvar. Det porlade friskt i alla bäckar och isen på den lilla sjön hade släppt i strandkanten.

Så lagom.

OS är över och på TV har avslutningsceremonin kommit till Sotjis presentation. Nästa OS-arrangör.

Det känns just nu som man kan se fram emot de spelen med stor förväntan och tillförsikt. Åtminstone om man är svensk skidentusiast.

Johan Olsson bärgade den sjunde svenska skidmedaljen och alla medaljörerna är i sådan ålder att de mycket väl kan vara med och på topp om fyra år. Några av dem kan mycket väl ha två – kanske till och med tre OS kvar i karriären.

Med risk för att beskyllas för att vara naiv och okritisk till de svenska åkarnas lyckade formtoppning har detta OS efterlämnat ytterligare en positiv känsla.

Det känns som om detta varit ovanligt rena spel.

De 30 namn som antidopingbyrån Wada inför spelen påstod sej ha stoppat från OS-start framstår som en ovanligt dåligt tajmad PR-kupp för den egna organisationen. Det lär inte handla om ett enda nytt dopingfall utan ett märkligt utspel där de 30 förmodligen bara var en lista på gamla kända fällningar. Allt enligt Arne Ljungqvist, ordförande i IOK:s medicinska kommitté.

Inför och under spelen har ännu inte några positiva fall presenterats.

Och minst lika glädjande: resultaten har inte givit skäl till spekulationer och misstankar som ofta förut. Många starka insatser och lyckade formtoppningar men inga utomjordiska prestationer och plötsliga framsteg som osat farmakologi mer än träning.

So far so good – alla dopingtester är väl ännu inte analyserade men mycket tyder på att dessa spel varit de renaste på mycket länge.

OS är slut och nu ser vi fram emot en härlig avslutning av vintersäsongen.

I Vancouver och Whistler väntar Paralympics och för de olympiska medaljörerna kommer en månad med slutspurter i världscuperna. Och chans till revansch för de som inte lyckades i OS.

Allra närmast årets folkfest på skidor – Vasaloppet.

OS är över men inte Vinterstudion.

Häng med!

/Jacob Hård

Stopp!

OS är inte slut.

OS-souvenirerna reas i affärerna.
Det rivs och packas på radio- och TV-centret.
Det tas farväl och bokas bussar till flygplatsen.
På kanadensisk TV summerar man och minns ett fantstiskt OS.

Och i vimlet i Whistler möter jag en vars OS ännu inte har börjat.

Ett glatt hej från den sympatiske norrmannen Jens Arne Svartedal, utsläppt från OS-byn på shoppingrunda i Whistler.

Han är här för att åka femmilen. För OS är inte över än.
Det bästa kanske återstår…

Just innan jag möter Svartedal har jag besökt den lilla shopen för längdskidåkning i ett undanskymt hörn av byn där det annars kryllar av affärer som säljer alpinskidor, brädor och allt vad därtill hör.

I Savio Otis lilla längdbutik är det trångt och familjärt.
När han hör att jag är från Sverige visar han stolt upp en liten vimpel med Swedish Ski Team och alla åkarnas autografer.

”Dom har gjort sin läxa” säger Mr Otis. ”Redan för två år sen kom dom för första gången, sen har dom varit här igen och igen och lärt sej snön och förhållandena”.

Det regnar när jag går hem. Det har regnat hela dan.

Vid den lilla träbron över vattendraget som delar Whistler i två delar väntar nästa udda olympiska upplevelse, besläktad med besöket i skidaffären.

En ren turistort som Whistler får lätt något artificiellt över sej. En värld uppbyggd för tillfälliga besökare. En känsla som inte blir mindre när ett jätteevenemang som OS dimper ner i byn. Ett kul men konstigt liv i en märklig bubbla.

I – men ändå utanför denna bubbla kämpar eldsjälen Savio Otis för sin älskade längdskidåkning.

Och vid Blackcomb Bridge kämpar ortens kulturentusiaster. Varje dag är det ”storytelling” invid bron. Lokala författare och musiker framträder för den som har lust att stanna. Det är det inte många som har.

Men något gör att jag inte kan låta bli, denna dag. Kanske är den späda singer-songwritertjejen som står under regnskyddet och sjunger med sådan längtan i rösten. Kanske är det den varma dycken som bjuds ur pappmuggar och pinnen med marshmallows att grilla över elden.

Små olympiska guldkorn som ger energi till dom stora guldögonblicken.

Snart ska Svartedal begå sin OS-premiär och  Hellner, Rickardsson, Olsson och Södergren ska avsluta ett OS som redan är ett av de mest framgångsrika för svenska skidåkare. Svårt att se att det kan gå fel. Känns som det ska bära hela vägen.

Blöt och lycklig går jag hem för att göra som dom svenska skidåkarna. Göra min läxa.

Snart smäller det för sista gången.

/Jacob Hård

All right – nu gäller det.

Stafett.

Jonas har redan bloggat igång och responsen från er visar det tydligt:

Stafett är engagemang.
Stafett är oro, handsvett, skenande puls och ibland extas, eufori, oförglömliga ögonblick.

Stafett är…..stafett.

Så låt oss leka lite som uppvärmning.
Fyra gånger har Sveriges herrar vunnit OS-guld i stafett:

48: Östensson, Täpp, Eriksson, Lundström
64: Asph, Jernberg, Stefansson, Rönnlund
84: Wassberg, Kohlberg, Ottosson, Svan
88: Ottosson, Wassberg, Svan, Mogren

Sju VM-guld därtill.

Så hur skulle ett svenskt all star team se ut. Dagens regler med två klassiska och två fria sträckor.

Utanför mitt lag hamnar:

Erik Östlund. Hade en kort karriär som oövervinnerlig startman på 80-talet. VM-guld -87 och mängder av vunna startsträckor i världscupen under ett par säsonger. En personlig favorit men räcker inte till i konkurrensen.

Jan Ottosson – stabil och pålitlig. Två OS-guld men utanför mitt drömlag.

Assar Rönnlund – hans upphämtning till guld från hopplöst läge på sistasträckan 1964 är en svensk klassiker. Nära att platsa.

Thomas Magnusson: rycket i backen i Lahtis på sista sträckan VM-78. Knotter. Men inte med i laget.

Torgny Mogren: elva år efter Magnusson kom nästa oförglömliga guldryck i Lahtis. Molle satte allt på ett kort och höll undan i VM -89. Nära att få sista sträckan i mitt all star team. Men ändå inte.

För här är laget:

Thomas Wassberg får starta. En skidkung som i sina bästa stunder kunde köra skiten ur allt som kom i hans väg. Ingen hade skakat av sej Säcken… och skulle de andra hänga med så kommer

Sixten Jernberg på andra sträckan. Samma skrot och korn. Enkel taktik: öppna hårt…och öka. ”Smärtgränsen – den skiter jag i” sammanfattar inställningen. När det nu blir fristil så lämnar Sixten över till

Per Elofsson. Att Sverige var utan stafettframgångar under Pers alltför korta karriär var inte hans fel. En fristilsåkare som ingen hängde med när han var som bäst. Är det något lag som fortfarande är i rygg? Ut på sista skickar jag

Gunde Svan. Skidkung. Vinnarskalle. Taktiker. Spurtare?

Just spurten är kanske svagheten i detta svenska all star team. Vad kontrar Norge med?

Brenden, Ulvang, Dählie, Alsgaard? Northug?

Synpunkter, tack!

Jacob Hård

Kvar i kommentatorshytten – fortfarande omtumlad efter det som nog är min häftigaste upplevelse som skidkommentator. Och då klev jag ändå in i branschen kort efter Hedenhös.

Idag går alla Oscarsstatyetterna till det svenska laget. Bästa manus. Bästa regi. Bästa huvudroll. Bästa biroller. Och förstås bästa lopp. (Bästa musik: på prisutdelningen i morgon!)

Till och med häftigare än:

Torgny Mogrens femmilsguld i Falun -93. Ett svenskt skit-VM på hemmaplan som slutade med sol, publikfest och hemmaseger! Stark upplevelse!

Charlotte Kallas Tour de Ski 2008: började bra. Växte, och växte och växte till det klassiska rycket i slalombacken. Vilket genombrott!

Den dubbla gulddagen i Turin. Två sprintstafetter – två guld på en timme. Wow!

Men Gunde Svanar och Lindar och Fredrikssöner och Wassbergar och Haagar och Vasalöpare och alla andra får ursäkta:

just nu finns det inget som slår lördagen den 20 februari 2010 i Whistler och loppet som hade allt!

Det totalt oväntade scenariot: Olsson ryck halvvägs. Kändes dödsdömt från början. Växte i takt med att kilometer las till kilometer. Den nya taktiken: Hellner och Södergren som lojala bromsare i klungan. De sista kilometernas jakt på Olsson. Infångad – men inte slut. Och Hellners mäktiga avslutning och Olssons brons.

 En sån här dag är det bara att buga och säga: Tack för  upplevelsen!

Jacob Hård

Ny dag – nya medaljchanser!!

Ser redan fram emot att få sätta mej i kommentatorshytten för skidsprinten. (Ska bara sova några timmar först…)

Fullt av intressanta svenskar och en fet medaljchans i Emil Jönsson.

Att se Emil flyga ifrån konkurrenterna i genrepet i Canmore för tio dar sen var som att se Björn Lind inför OS i Turin och det vet vi ju hur det slutade…

Känns inte heller som det finns så många riktigt heta segerkandidater. Norrmännen, ett par ryssar och Emil. (OK då – gardera med någon finländare och Andrew Newell.)

Det största hotet mot Jönsson kan vara han själv. Han har en tendens att vara ”övertaktisk” ibland och skapa onödiga problem för sej själv. Som i VM ifjiol när han slog av på takten för att spara kraft och hela fältet blåste förbi. Emil hopplöst instängd så var den dagen förstörd.

Nu gäller det att han gör sina egna lopp – utnyttjar sin styrka och gör det enkelt, då kommer det att gå bra!

Superspännande också att se vinterns sensation Hanna Falk igen. Den skadade ljumsken verkar ok (läs bloggintervjun på http://www.teamskitunnel.se  ) men efter segern i Otepää kom först sjukdom och sedan skadan så vi ska inte vänta några undervek av den 20-åriga OS-debutanten.

Lika dant för Jesper Modin som varit risig två omgångar senaste månaden. ´Där verkar annars finnas stor potential.

Björn Lind, då? Ja, den regerande OS-mästaren blir bättre och bättre. Andraplatsen fanns inom räckhåll i Canmore förra helgen och hade nog betytt mycket för självförtroendet. Nu tappade han spurten och blev fyra. Mer än möjligen en plats i finalen ska vi nog inte hoppas på.

Så har vi två av skidsportens mest underskattade åkare, i mina ögon. Anna Olsson, som stått på pallen massor av gånger i världscupen genom åren och alltid åker smart. Men hur är formen? Hon har dessutom haft en tendens att ”mjukna” i de avgörande mästerskapsögonblicken (om det inte varit stafett!).

Det motsatta gäller Ida Ingemarsdotter som växer med uppgiften. Karriärens första pallplats kom lägligt i senaste tävlingen i Canmore (tvåa) och hon sticker inte under stol med att målet är medalj. Finns den fysiska kapaciteten? Allt annat som krävs har hon.

Lägg till detta två respektlösa unga debutanter till: Magdalena Pajala och Teodor Peterson och det är bäddat för en intressant svenskdag i skidspåret.

Jag önskar det redan var kanadensisk morgon!

Jacob Hård

Ni stiger upp och vi går och lägger oss efter dagen som gav det första svenska guldet.

En dag som började med att jag träffade den norske och den estländkse kommentatorn i trappan på väg upp till hytten.

”Ahhh, Charlotte!” utbrast estländaren. ”Ahh, Kristina!” svarade jag artigt. ”Or Marit!”…

Ett kort rendez-vous som var ett omen för vad som skulle komma.

En olympisk prispall med Kalla, Smigun och Björgen.

Igår var Toini Gustafsson-Rönnlund fortfarande den enda svenska kvinna som vunnit OS-guld på skidor, stafetter oräknade. Nu är de två.

Så näst intill unik är Charlotte Kallas bedrift i den svenska skidhistorien, 32 år efter Toinis suveräna dubbla guld i Grenoble 1968. De guldmedaljerna blev slutpunkten på Toinis karriär och på en stark epok i svensk damskidåkning.

Så annorlunda situationen ser ut idag då Charlotte Kalla med sina 22 år och 208 dagar blivit en av skidhistoriens yngsta OS-segrare i skidor. Den här gången är det inte slutet på en era utan startskottet för något som ser ut att kunna bli en ny svensk storhetstid.

För Kalla har det bara börjat och hon är inte ensam. Dagens fyra, Anna Haag, är 23 år. Årets komet Hanna Falk som sprintat rakt in i världstoppen är bara 20. Ida Ingemarsdotter – varning, varning inför sprinten!! – är 24. OS-debutanten Magdalena ”Crazy Bananas” Pajala är 21 och Britta Johansson Norgren som just nu sliter med formen är 26. Hemma i Sverige finns nyblivna juniorvärldsmästarinnan Hanna Brodin och Lisa Larsen (JVM-medaljör ifjol) båda 19.

Vi talar om en sport där många inte når sin bästa ålder förrän närmare 30 och ofta håller högsta klass till 35 eller längre.

Inget annat land – Norge undantaget – har ett så ungt och talangfullt landslag.

Det kan bli många roliga år framöver – och till att börja med en intressant fortsättning på OS.

Denna fantastiska dag var det i alla fall en fröjd att vara kommentator. Tack vare Charlotte Kalla har jag blivit behandlad som en hjälte idag.

Kollegor från hela världen har kommit fram och gratulerat till guldet. Gratulerat mej, alltså. Som om det var jag som hade åkt.

Inspirerad av detta kastade jag mej ut i de lokala spåren i byn här i Whistler när jag kommit hem. Skymningen föll oroväckande snabbt och när jag borde tagit elljusspåret hem igen valde jag i stället en annan slinga. Den såg inte särskilt lång ut på kartan.

Vad kartan inte visade var att just det här spåret bar rätt upp i himlen. En backe av den typen som Charlotte Kalla hade älskat men som (om jag inte fattat det tidigare) fick mej att inse att det inte var jag som vunnit OS-guld tidigare på dagen…

Men det värsta var att medan jag stretade på och mörkret föll så insåg jag att what goes up must come down. Någon gång skulle uppförsbacken trots allt ta slut – och spåret skulle vända nedåt.

Det gjorde det. Med besked. Modell bob-bana. I mörker.
Jag gjorde det som Kalla lyckligtvis undvek, idag. Jag dök.

Men en sån här dag kan bara sluta bra. Jag är helskinnad och går och lägger mej med ett lyckligt leende. Det blev ju som esltländaren sa: ”Ahh, Charlotte”!

Natti natti.

Jacob Hård

Sitter i kommentatorshytten och tittar ut över skidstadion i Whistler.

Tro´t eller ej men solen skiner.
Det gör Charlotte Kalla också.

Jag har nog aldrig stött på en människa vars ögon och ansikte sagt så väldigt mycket mer än de ord som kommit ur munnen.

Efter en framgång strålar hon som – typ en kärnreaktor. Koppla in en lycklig Charlotte Kalla och hon lyser upp en medelstor svensk stad eller så. Då brukar också orden dra åt samma håll – men aldrig lika starkt som det hon utstrålar.

Efter en motgång kan munnen artigt säga ungefär att: ”ja, det gick väl inte så jättebra men jag får ta nya tag”…
Medan den kolsvarta blicken och de sammanbitna anletsdragen säger: ”jag är så j-a förbannad och besviken så dra åt h-e så jag får gå härifrån och dunka huvet i väggen och kasta saker omkring mej!!!”

Orden är mina. Det är sånt som Charlotte aldrig skulle säga – åtminstone inte offentligt. Men det är vad hennes uppsyn säger mej när det inte gått som hon hoppats.

Igår var det presskonferens inför damernas 10 km skidor.

Charlotte Kalla var strålande. Lyste av glädje och tillförsikt. Även munnen bekräftade. Hon är sugen. Hon gillar banan. Och hon är i form. På frågan hur hon känner att hon är i form svarade hon:

”Jag blir glad”.

När jag böjer mej framåt och tittar åt höger så ser jag den sista kurvan på väg in i stadion. För nån timme sen föll finländaren Janne Ryynänen där när han ledde den nordiska kombinationen.

Att det inte finns några säkra medaljer har vi redan blivit påminda om flera gånger i dessa spel. Det finns elaka backar, växlande väder, bra och dåliga vallningar och formkurvor som plötsligt kan peka åt helt fel håll.

Men när jag bänkar mej här nästa gång – för damernas 10 km – så kommer jag att göra det med känslan att Charlotte Kalla gjort allt rätt på vägen fram sin OS-premiär.

Det kommer att lysa på skidstadion i morgon också – även om det skulle vara mulet.

/Jacob Hård

Nu hänger allt på den här bloggen.

Der är upp till mej om rubriken ovan ska bli verklighet eller inte.

Om jag för er gör Det Allra Mest Förbjudna. Om jag gör Det Stora Avslöjandet. Eller om jag låter bli.

Ska fundera på saken.

Jag vet nämligen hur OS-invigningen ser ut. Jag har fått tjuvtitta. Katarina Hultling och jag har sett generalrepetitionen och mot löfte om Största Möjliga Tystnad fått bildmanuskriptet till föreställningen. En tjock lunta med beskrivningar och förklaringar, visioner och bakgrunder. Men gud nåde oss om vi avslöjar något…

Det vi inte har fått veta är vem som ska tända elden. Det gissas vilt här borta och Wayne Gretzky är storfavorit men kanske tänker man inte välja en elitidrottsman? Många tror på Betty Fox, mamma till Terry Fox som 1980 började en uppmärksammad löpning tvärs över Kanada för att samla in pengar till cancerforskningen. Terry hade protes på ena benet och innan han hann fullborda sin tur var han allt för försvagad av cancer och fick avbryta. Sjukdomen tog hans liv men det han gjorde lever starkt i Kanada.

Katarina och jag är nu mitt uppe i den intensivaste fasen av förberbedelser.

Gräver ner oss i allt från indiankultur till Venezuelas OS-trupp. Ganska snurrigt. Typ.

Ibland fastnar man på en del onödig kunskap.
Katarina har lagt ner viss möda på att lära sej den kanadensiska nationalsången O Canada. Hon går med en liten fusklapp i fickan som hon allt mer sällan behöver ta till när hon sjunger för sej själv. Eller för mej. Katie är en utmärkt sångerska. Ni får höra i natt ifall hon sjunger med…

På lunchen igår tog jag fram mitt trumfkort. En sång om Andorra.

Det har fallit på Katies lott att säga något om det lilla landet i Pyreneerna under inmarchen och när hon grunnade över detta så tog jag ton:

“I´d love to go to Andorra
it´s a land that I adore
They spend four dollars and ninety cents
on armaments and their defence…”

Det är sådan galenskap man drabbas av när man förbereder en invigning och sitter på så mycket kunskap som man inte får avslöja.

Men nu kan jag nog inte hålla mej.
Jag tar risken. Men lova att inte berätta för nån annan.

Ner från taket kommer det att sänkas en (piiiiip) samtidigt som det upp ur golvet kommer en gigantisk (piiiiiiip) och den världsberömda artisten (piiiiiiiiiiip)

Nej, ni ser. Jag kan inte. Självcensuren är för stark.

Ni får se själva. Häng med klocklan tre i natt eller reprisen i morgon förmiddag klockan elva.

Nu måste jag grotta ner mej i mer förberedlser.

”Andorra hip hurray”

/Jacob H