Ett långflyg till OS är alltid en spännande gissningslek.

Hmm – danska OS-kläder – måste vara curlingspelare.
Esterna där – verkar vara ledare.
Och där kommer svenska jackor – vallateamet, hej, hej.
De alpina åkarna känns igen på handbagaget. Anja och de andra hälsar glatt med pjäxorna dinglande över axeln. Dem tar man inga risker med.

Och så alla kollegor från hela världen.

Snett bakom mej sitter Rob. Rob Walker från BBC. Och det är nu det är upp-och-nedvända världen.

När man stöter på britterna ute på de stora evenemangen är det lätt att känna att Sverige är ett litet land.

På kommentatortsgenomgångarna som de sändnande bolagen håller i är det inte kommentatorerna själva som dyker upp från BBC. Där kommer en eller två planeringsmänniskor. Ytterst väl förberedda. Med ett batteri av frågor om sändningen ner i mista sekund (sånt som verkligheten sedan brukar kullkasta när tävlingarna börjar…).

Hamnar man på samma hotell som britterna på en större friidrottstävling är lobbyn en veritabel hall of fame: Steve Ovett, Michael Johnson, Steve Cram, Sally Gunnell, Colin Jackson, steve Backley – alla gamla storheter som ska medverka i sändningarna som experter.

Kort sagt: britterna satsar stort. De är ytterst professionella – och många.

Men nu är det bara vinter-OS.

Rob Walker är en synnerligen trevlig ung man som ska kommentera längdskidor, skidskytte, nordisk kombination och kanske något skridskolopp för BBC.

Rob har aldrig sett en skidtävling i verkligheten. Än mindre kommenterat vintersport förut. OS blir hans debut i det sammanhanget. Men eftersom han kan friidrott bra har man tänkt att skidor nog också ska funka. Det liknar ju löpning.

Medan jag kommer att vara på arenan i Whistler tillsammans med Anders Blomquist kommer Rob att sitta i ett bås på det stora radio/TV-centret i Vancouver och kommentera. Ensam.

Men Rob är ett proffs.
När han hamnat bredvid skidkommentatorn från vinterlandet Sverige tar han förstås chansen – tar fram sina papper, frågar och antrecknar.

”Vad är den största skillnaden att kommentera skidor jämfört med löpning?”
(De individuella starterna. Se till att du har koll på tiderna)

”Kalla, Emil Jönsson, Helena Jonsson – känner folk i allmänhet till dem i Sverige?”
(Kan man lugnt säga… Bragdguld och Jerringpris)

”Varför är Petter Northug så bra?”
(Ingen slår honom i en spurt)

”Speglar världscupställningen hur bra åkarna är?”
(Se upp för bubblare som tävlat sparsamt: Smigun, Veerpalu…)

Så där håller vi på.

Jag är säker på att Rob kommer att göra ett utmärkt jobb för de brittiska TV-tittarna som lär ha samma förhållande till skidor som de flesta svenskar har till rodel och skeleton.

Men ibland är man glad att saker inte alltid är som de brukar.

Att man jobbar åt SVT och inte BBC.

/Jacob H

Välkommen till Pajal… eh Piteå.

Det är lätt att ta fel.
Piteå går i Pajala-rus sedan stadens dotter Magdalena gick bananas igår och vann SM-guldet i sprint.

Dessutom heter var och varannan människa i röd funktionärsjacka här på skidstadion i Vallsberget just Pajala.

- Hej, Sven-Erik Pajala, hälsar SM-generalen (Magdalenas pappa).

- Jag heter Birgitta Pajala, presenterar sej tävlingssekreteraren. (Magdalenas mamma).

- Det här är banchefen, Lars-Olov Pajala, (Magdalenas farbror) får jag veta.

Familjärt och proffsigt på SM-stadion – och nästan som en saga när Magdalena spurtade ner Charlotte Kalla.

Det är ingen hejd på vågen av unga skidtalanger som slår igenom på kort tid i Sverige. Man häpnar. Jag tror Sportspegeln ikväll tittar närmare på fenomenet.

Idag vilar Magdalena Pajala. Idag lär det bli Charlotte Kalla (eller vad säger Anna Haag) och Marcus Hellner som dominerar men viktigast är nog dagen för Anders Södergren och Johan Olsson.

Anders som letar efter formen efter lång tids sjukdom och Johan som tävlar för första gången på över en månad.

Ska det bli stafett-succé i OS så behövs båda!

PS Bankiren har gjort comeback – som hastigt inkastad speaker på SM-tävlingarna!

Nu kör vi!

Det är bäst vi drar igång medan Expert-Blomman ännu har alla sina prylar under kontroll.

Senast vi var på resa – i Davos före jul – glömde han kvar sin dator i kommentatorshytten och sin fickdator i säkerhetskontrollen på flygplatsen i Zürich.

Genom heroiska insatser av Schweizisk TV, organisationskommittén på plats, svenska skidlandslaget och personalen på flygplatsen fick Blomman tillbaka sina datorer efter några dagar.

(”Fick-dator”? Jag hör hur den tunna isen knakar under fötterna på mej. Kan det heta så? Det är i alla fall en väldigt liten manick som Blomman har som kan göra en massa saker…)

Så nu kör vi!

Vi är grymt laddade – men förmodligen bara en bråkdel av laddningen hos vissa åkare idag.

Anders Södergren var sitt vanliga goa, glada jag när vi träffade honom på hotellet igår – men det fanns en extra gnista i ögonen när han såg fram emot att äntligen få tävla igen, idag. Inga resultatmål men grymt sugen.

Anna Haag och Charlotte Kalla har laddat på höghöjd och framför allt Haag kan bli grymt intressant idag. För Kallas del gäller det ju att hitta en bra klassisk åkning – framför allt för dubbeljakten i OS så hon klarar att hänga med skapligt utan att bränna allt krut i den klassiska delen.

För OS blir det också viktigt att se vad Anna Olsson och Lina Andersson kan göra idag. Båda blir viktiga kort i stafettlaget i Vancouver nu när Sara Lindborg är skadad och borta.

Det märks att det är OS-säsong och att de olika ländernas åkare väljer tävlingar med omsorg. De flesta som åkte Tour de Ski saknas idag. Här finns i stället de som valde bort Touren och de som har en sista chans att kvala in till OS. Träffade t ex Anders Aukland och Jens-Arne Svartedal igår – båda medvetna om att det är nu eller aldrig om det ska bli något OS för dem.

Så nu kör vi!!

/Jacob Hård

Mathias Fredriksson är som bekant inte uttagen till dagens världscup i Otepää.

Det känns inte rätt.

Wow – jag hör redan hur det mullrar i de djupa ”jag-står-inte ut-med-den-där-gnälliga-ego-Fredriksson”-leden.
För han har en förvånadsvärd förmåga att väcka känslor, Mathias Fredriksson. Vibbarna har ofta varit negativa och han har säkert inte alltid varit hälsosam för lagmoralen. Han har dessutom levererat många raka, obekväma åsikter och sanningar.

Jag hoppas att detta inte läggs honom till last när han nu ställs utanför världscuplaget och OS.

Sverige ställer idag upp med Anders Södergren och fyra unga debutanter (Jimmi Johnsson, Fredrik Jonsson, Martin Johansson och Jens Eriksson – hur många namn kände ni igen?). Fyra åkare som bevisligen är en klass sämre än Mathias Fredriksson.

Förbundskapten Joakim Abrahamsson motiverar petningen av Fredriksson så här:

+ Mathias har fått flera chanser i vinter och inte åkt tillräckligt bra för att platsa i OS-truppen.

+ Det finns två bättre stafettreserver till OS i sprintåkarna Emil Jönsson och Jesper Modin.

+ Detta är ett av bara två tillfällen under resten av världscupsäsongen att testa nya, unga åkare (Oslo är för-VM – där ska de bästa åka; Stockholm/Falun är WC-avslutning där rankingpoäng avgör start).

Vattentäta argument?
Tja.
Fredriksson är verkligen inte något självklart namn i OS-truppen men han skulle kunna vara den rätta stafettreserven. Framför allt kunde han ha fått en sista chans att visa det här i Otepää idag. Även med Fredriksson i laget hade ju tre färskingar kunnat få chansen natt prova på världscupen.

Brådskan att kasta in oprövade åkare förvånar. Det är inte direkt så att trycket underifrån bland svenska distansåkare är mördande starkt. Man kan ifrågasätta om det här är det ideala tillfället att världscupdebutera för en del av de uttagna.

Nu känns det som man haft väldigt bråttom att stänga dörren i ansiktet på Mathias Fredriksson.

Det höjs ett och annat förvånat ögonbryn bland utländska ledare här i Otepää över den svenska uttagningen. Expert-Blomman är inte nådig i sin kritik – ni kan höra honom utveckla den i Vinterstudion.

Jacob Hård

Det verkar finns två massrörelser bland er som intresserar er för längdskidåkning:

1. Rädda femmilen – bort med masstarten
2. Hata Petter Northug

Vi tar dem i tur och ordning – för de hänger ihop.

Den första ansluter jag mej gärna till – så länge vi snackar femmilar i mästerskap. Det finns inga lopp med individuell start som kan ge så dramatiska omkastningar som en femmil. Och det är få masstarter som riskerar att bli så händelselösa.

Så långt är jag med.

Men när slutsatsen blir att alla masstarter är av ondo och att den enda ”riktiga” skidåkningen är den ensammes kamp mot klockan – då säger jag stopp!

Masstarterna har tillfört en ny och spännande dimension i skidåkningen, som förut bara fanns i stafett (som de nordiska länderna var stenhårt emot att införa. Det var ju inte riktig skidåkning…).

De taktiska förmågorna att ”ligga rätt” i stora fält, att avgöra när man ska spara kraft och när man eventuellt ska rycka och inte minst spurtförmågan är egenskaper som premieras i masstarter och som förut inte alls belönades.

Vissa åkare har utvecklat det här till mästerskap.
Framför allt Petter Northug.

I stället för att reta er på honom – följ honom lite extra i masstarten i Touren idag. Från rent hopplösa lägen har han en sanslös förmåga att ta sej fram och ha tåspetsen först över linjen. Det är stor idrott och stor underhållning att se Northug.

Att han är en retsticka och kax-pelle? Tja, har han egentligen sagt någonting som inte har haft täckning?

I eftermiddag har han sex chanser att spurta till sej bonussekunder (fem spurtpriser och målgång). Nån som på allvar tror att Touren lever till i morgon??

/Jacob Hård

Det stjäls saker i det här landet.
Det stjäls trots att det är förbjudet.
En del tjuvar åker fast – många gör det inte. Det finns till och med mördare som går fria.
Så vad ska vi med lagar till om inte alla följer dem? Det är väl lika bra vi släpper stölderna fria. Allt mitt är ditt. För tjuvarna ligger ju ändå ett steg före.

Jag tror inte särskilt många håller med om det resonemanget. Men när det gäller doping  är det en vanlig uppfattning.

Fuskarna kommer alltid att ligga ett steg före så det är lika bra att släppa skiten fri.

Eh?

Ja, det kommer alltid att finnas fuskare.
Nej, doping kommer aldrig att utrotas.
Så vaddå?
Brottslighet kommer också alltid att finnas.
Människor kommer att dö i trafiken framöver också.
Men det betyder inte att vi ska införa ett laglöst samhälle eller sluta förbättra trafiksäkerheten.

Bra testverksamhet och rimligt stränga straff (nej, jag är inte för livstidsavstängning för förstagångsdopare) är viktiga vapen i kampen mot doping. Men det viktigaste är att idrottare, ledare och andra faktiskt är överens om att doping är fusk och att fusk tar bort hela poängen med att tävla.

Att man inte dopar sej likväl som man inte stjäl – även om risken att åka fast skulle vara minimal.

Att det kommer att finnas fuskare är i sej inte ett hot mot idrottens existens – inte så länge den stora majoriteten inte fuskar.  Det är när fusket blir norm som idrotten är illa ute.

Det för mej in på gårdagens vinnare Irina Khazova från Ryssland.

En dopare som avtjänat sitt straff och kommit tillbaka.

En del tittare har hört av sej och tycker vi varit beskare mot Khazova och andra ryssar som kommit tillbaka från dopingavstängning än mot exempelvis Virpi Kuittunen – som ju också har en dopinghistoria (från VM 2001).

Förutom att Kuittunens dopingsynder snart är nio år gamla så har Ryssland just nu ett trovärdighetsproblem i dopingfrågor.

Under hela 2000-talet har det ständigt dykt upp nya dopingfall bland ryska toppåkare. Förhoppningen att det var knutet till en äldre generation åkare (som exempelvis Lazutina och Danilova som åkte dit under OS-02) kom på skam när just Khazova (som då hette Artemova) och Sergej Shirjajev senare fälldes. Och det har följts av ständigt nya fall.

Behandlingen av de avstängda har inte heller ökat trovärdigheten. Det finns exempel på avstängda som fortsatt träna med landslaget och t o m tillåtits tävla på hemmaplan. Och självkritiken har oftast varit obefintlig från den ryska idrotten.

Och det har inte bara varit skidor.  Många och spektakulära dopingfall i t ex friidrott och skidskytte har spätt på bilden av Ryssland som ett land där dopingen faktiskt har sin givna plats i systemet.

Och det är då det blir farligt.

Enstaka fuskare kommer alltid att finnas – men när dopingen blir den normala vägen – uppmuntrad och stöttad av ledarna – då är idrotten illa ute.

/Jacob Hård

Det var något bekant över bilderna av Anders Blomquist simmande i ett hav av papper i Krönikörens inlägg från igår (”Konsten att ta sig till en världscuptävling del III”).

Hört talas om det papperslösa samhället?
Gäller inte kommentatorer. Inte oss av den gamla stammen i alla fall.
Räkna med internet i ett litet alphotell i Italien? Lita på att datorns batteri håller stilen?
Knappast. Här gäller det att ha med den gamla pålitliga hårddisken – pärmen.

Stor-Blomman (ej att förväxla med redaktör Lill-Blomman) kör utan pärm. Dock ej utan papper. Hans ständigt växande högar av gamla resultatlistor vackert färglagda med överstrykningspennor lever sitt eget liv. (Att färgerna inte alltid följer svensk kommentatorsstandard är en annan historia).

Anders gör ett halvhjärtat försök att trycka in sina papper i några sladdriga mappar men de börjar allt mer leva sitt eget liv.
Amöbaaktigt.
Som en okontrollerat jäsande deg som ska hållas instängd i en notoriskt opålitlig väska.

Anders på alla fyra i sitt uthällda arkiv var alltså inte någon ny syn. Det är dock inte alltid han har turen att väskan öppnar sig i en hyggligt välstädad korridor på SVT.

Senast hände det på Karlavägen. Mitt på gångvägen i allén.
Det var en typisk stockholmsk vinterkväll. Mörk, våt, blåsig, skitig.
Blommans väska dignade under trycket av listorna – öppnade sej och spydde ut sitt innehåll vid hans fötter. Det som inte spreds för vinden, alltså.
Vi snackar MÅNGA papper…
Vi snackar sand, grus och vattenpölar…

I morgon åker vi till Davos.
Jag räknar med att den gamla väskan med det numera ganska solkiga arkivet är med.
Jag hoppas den väskan gör sin sista resa.
Jag hoppas tomtefar vet vad han ska lägga under den blomquistska granen.
Annars får jag göra det själv.
/Jacob H