Den kändes bättre igår.
Den Olympiska Uppvärmningen.
Ett klart fall framåt fämfört med måndagens dvala.
Nu var vi tillbaks.

Igår kväll var den nästan för bra. I alla fall för Pops, som hade mycket svårt att hålla sig fokuserad under inledningen av den efterföljande tv-sändningen.
Anledningen var naturligtvis Stig Strands reaktion när sanningen om hans onda tå avslöjades.
Den olyckliga olyckan.
Det är tur att vi har Aleksej Drygin, ni vet mannen som fick en svensk landslagsdäkt av Stig Strand i julklapp; han är en en aldrig sinande källa av information när det gäller Strand.

Ni som missade programmet den kan se den senaste Olympiska Uppvärmningen här:

Andrej Drygin träffar ni troligen även ikväll.

Men vi får en del kritik också. Den vanligaste gäller att vi lovar en massa saker som vi inte håller.
Så är det!  (skrivet av Pops).

Vissa dagar kommer våra redigerare och frågar om dom kan hjälpa till. Då har vi inga idéer.
Nästa dag har vi typ 182434 idéer,  men bara två redigerare.
Visserligen Sveriges två bästa redigerare, men fortfarande bara två.
Och dom brukar då ha fullt upp med att jobba livet ur sig till våra tv-program.
Men vi ger inte upp. Löften är löften och de ska hållas.

Så för att svara på era frågor:
Den Olympiska citattävlingen är utlyst och en lista på skönaste OS-inslagen kommer att sammanställas.
Oklart när, men förslagsvis innan OS slutar.

Vi har även lovat att visa lite mer hur det der ut utanför och framför allt under vår studio (vår Olympiska Vinterstudio står stadigt på taket till en etagelägenhet där det bor 13 tjejer. Det är sant. Varje gång vi ska gå till en sänding passerar vi genom deras vardagsrum. Det hela är en smula märkligt. Men så är det (Pops).
Det inslaget är på gång. Det också.

Men trots att vi har kastat upp en massa bollar och bara plockat ner ett fåtal, tar vi oss här friheten att dra iväg ännu en.
Vi tänkte ägna någon uppvärmning åt droppa lite sköna namn på OS-deltagare. Kanske redan ikväll.

Så kom igen och bombardera Den Olympiska Uppvärmningen med sköna namn på olympier.
Vi brainstormade lite snabbt i bubbelpoolen nyss och fastnade för australiske skidåkaren Ben Sim,  tyska konståkerskan Sarah Hecken och kinesiska skidåkaren Man Dandan.
Coola namn. Men min favorit hittills är nog ändå vitryska freestyleutövaren Alla Tsuper.
Smaka på den.
Alla Tsuper.
Så är det (Pops!).

Alla Tsuper. I väntan på efterfest?

Kom igen. Gå loss i kommentarsfältet och ge oss lite underlag för kvällens Uppvärmning.
Den som kommer upp med bästa namnet vinner ett Olympiskt uppvärmningspris.
Kanske redan i kvällens sändning.

/ Pops & Karlsson

Det är något stort som närmar sig.
Imorgon.
Något magiskt; som väcker både härliga och fasansfulla minnen till liv.
Det pirrar i magen. Känns nervöst.

Men så tittar jag ner på pappret framför mig.
Ett kladdigt, trasigt gammalt papper med massor av små noteringar. Jag kan utläsa:

AB +1,03 (11) -99
UL +1,29 (13) -02
ML +1,13 (10) -05
DR +1,10 (9)  -09

Det handlar naturligtvis om herrarnas skidstafett.

För mig har det alltid vilat en särskild magi över herrstafetten. Det var liksom stafetten som satte det slutgiltiga
betyget på mästerskapet.
Det var här prestigen låg.

Femmilen i all ära. Det var det individuella kraftprovet. Men det var herrstafetten jag ville se mina hjältar vinna.
Och Sverige var nästan alltid med och fightades.
I alla fall fram tills jag var 12.

På den gamla goda tiden då Sverige regerade.

Rotar vidare bland mina dokument och hittar ett utkast till en bloggtext från VM ifjol.
Ögnar igenom och inser att det håller för publicering en gång till; aningen redigerat och uppdaterat:

Listan med marginalanteckningarna har hängt med ett tag. Det är en sällsynt dyster läsning.
Rad efter rad med tävlingar där Sverige ställt ett starkt lag på startlinjen, men där chanserna försvunnit all världens väg innan tävlingen knappt börjat.

Jag inser att det jag håller i handen är underlag för en foskningsstudie. Kanske en samstudie med något universitet i Moskva, för det finns inga
andra av toppländerna som konsekvent underpresterar så i stafettsammanhang på herrsidan som Sverige och Ryssland.

Men frågan är om forskning hjälper. Vi kanske snarare behöver samla alla medicinmän, schamaner, präster, druider och magiker som går att uppbringa norr om Nederländerna för att bryta denna förbannelse.

Magnus Ingesson lär ha varit i kontakt med denne schaman.

Var kommer den ifrån? Förbannelsen alltså??
Vi hade ju allt! Men tappade allt.

Efter tre raka succéer -87, -88 och -89; samt ett silver i Val di Fiemme 1991 såg det så bra ut.
Sverige regerade stafettvärlden.
Likt skogens konungar älgade Wassberg, Gunde, Molle, Ottosson och Håland fram i spåren.
Ostoppbara.

Många talade sen om 90-talets bankkris.
Den var ingenting mot 90-talets stafettkris.
Och vad värre är – Stafettkrisen pågår fortfarande.

Det började 1992, OS i Albertville.
Christer Majbäck körde sträcka 2 och blev stum som en fräst fisk. Placeringsmässigt kom han in som femma. Ingen katastrof, men avståndet hade blivit evighetslånga 1.22 minuter.

Det var mitt första minne av ett svenskt stafettfiasko. Det skulle komma fler.

1993 är minnet tydligare. Jag var 16 år och minns hur jag satt framför teven hemma i vardagsrummet och led med Bankiren när han på Torgny Mogrens sönderfrysta skidor och med ben av Pitepalt slet i Faluns mördande backar – ända tills han fick en hammare i huvudet.

Mycket är sen svart, luckor och fragment. En del minns jag. Annat har jag fått berättat för mig.
Jag blundar och försöker pussla ihop minnesbilder, men känner bara yrsel och obehag.
Tankarna flyr istället till sommarängar, kaniner, glada spelemän och Monopol.
Nån slags försvarsmekanisk, gissar jag.

Rörigt. Men jag förnimmer känslor av illamående och medkänsla över Molles kollaps (på egna skidor) i Thunder Bay 1995.
En bild flimrar förbi där Fredriksson halkar runt i spår av mjölksyra på förstasträkor i både Trondheim och Nagano; och jag kan fortfarande vakna kallsvettig om natten med Anders Bergströms utmattade ansikte i Ramsau -99 framför mig.
Han flåsar och dreglar.
Jag skriker.

Bankiren reste sig – kom tillbaks och vann OS-medalj.

Som tittare är man så hjälplös. Och inte hjälpte det att jag lämnade tv-soffan och började bevaka mästerskapen i tv:n, istället för framför den.

Först trodde jag det, när Sverige vann en silvermedalj i Lahtis-VM 2001, men året efter i Salt Lake var allt normalt igen. Urban Lindgren åkte uppför en brant backe och slog skallen i längdåkningens höjdgräns.
När röken skingrats och den emotionella jordbävningen lagt sig återfanns Sverige på en förnedrande 13:e plats.
5,14 efter ettan Norge.
Slaget av tolvan Japan.
Sämst i mannaminne, i alla fall för en ung skidreporter.

Året efter var jag övertygad om att den svenska Golgatavandringen var över, när Jörgen Brink stack iväg i en solklar ledning på sista sträckan i Val di Fiemme. Allt verkade så perfekt någon kilometer före mål.
Då kom chocken.
Kameran panorerade med tvåan Alsgaard och trean Teichmann och jag minns hur jag skrek rakt ut när Brink blev synlig.
Stillastående. Parkerad i en av de sista backarna före mål.

2005 drabbade förbannelsen åter förstasträckan när Mats Larsson ställde sig på start med skidor gjutna i en skön legering mellan bly och osmium.

Osmium är ett av de tyngsta grundämnet.
Mats Larssons skidor tillverkades av just denna bit.

Men så hände något.
I Turin-OS och Sapporo 2007 var Sverige plötsligt med och fightades igen.
I Japan till och med trots (eller tack vare!) en reserv i laget (Hellner inkastad sedan Johan Olsson kastat in handduken. Hellner åkte kanon!).
Två raka tredjeplatser. Överraskande brons.
Ingen kollaps. Allt var äntligen över!!
Vi var tillbaks.
Redo.

Alltså: 2009 skulle alltså bli året då Sverige återigen skulle få stå överst på mästerskapspallen.
Icke!
Det som var tänkt som ett guldjubileum, 20 år efter senaste guldet, blev istället ett jubelfiasko.

Läser igen: DR +1,10 (9).
Daniel Rickardsson. Nionde man. Kört.

Deppilidepp anno 2009 (dock ej från stafetten).

Och där står vi nu igen. Troligen med Daniel Rickardsson på startsträckan.
Men han är säkrare i år än ifjol; mer rutinerad. Har till och med vunnit ett lopp i världscupen.
Här finns Johan Olsson och Marcus Hellner, som båda är i sitt livs form. Och här finns den lika säkre som sympatiske evighetsmaskinen Anders Södergren.
Jag vill tro att det är ett bra lag. Ett lag som kan kämpa om guldet.
Jag vill!

Så på onsdag tänker jag be en stilla bön till Vallaguden Swix att det ska hålla hela vägen.
Det gjorde jag ifjol också.
Från himmelen kom ingenting i retur, men väl ett sms från landslagets presschef som talade om att Södergrens insjuknat i maginfluensa.
Förbannelser kanske inte kan brytas?

Jag vet inte vilket brott den svenska idrottspubliken begått, men vi straffas hårt.
Och det jävligaste är att pappret inte slutar där – det finns plats för åtminstone två mästerskap till.

Det håller inte. Så nu har jag bestämt mig. I morgon bitti ska jag elda upp skiten.
Det kan i varje fall inte gå sämre.

Det har varit en succé. Ett självspelande piano ända sen premiären.
Men igår var det som att tangenterna frusit fast.
Det blev liksom aldrig riktigt varmt.
Jag talar naturligtvis om dagens Lang Chu.
Uppvärmingen alltså.
Det heter så. Lang Chu.
På japanska (med viss reservation för stavningen).
Det lärde vi oss igår.

Men trots språklektionen. Och trots att japanen en ganska skön och oväntad bekantskap i längdåkningens mixed zone, så blev gårdagens Uppvärmning på sin höjd ljummen.
Och vi gick in i huvudsändning med stor risk för sträckning. Ja rent av betydande oro för muskelskada.
Så får det inte bli ikväll.

Nu sitter vi här, Krönikiören och Programledaren, i Programledarens etagevåning, med pannan i djupa veck.
Tomma.
På bordet ett papper. Tomt.
Men i huvudet små fragment; små, små embryon till frön till ett program.
Men samtidigt ett visst lugn.

För Ejeborg och Wiberg är tillbaka ikväll. (Den förre har ju fått ett rejält genombrott i den Olympiska uppvärmningen, när han slipper vara sig själv).

Vi jobbar även på en världsnyhet om Stig Strand, eller Path Beach som han kallas här borta.
Hoppas vi kan få loss den i tid till.

Men det behövs mer än så för att undvika senaste Uppvärmingsfiaskot, då vi satt som två bedövade abborrar som inte fattade nåt. Elofsson försökte bidra med ett skämt, men det tog tio sekunder innan nån av oss reagerade.

Så, vad vill ni se?
Vilka frågor vill ni ha svar på?
Vilken önskemusik vill ni höra?
Vem i SVT-gänget tycker ni att vi ska ringa och väcka i nästa sändning?

Här har ni chansen. Ta den!
Studiodörren är vidöppen och det är högt till tak.

Vi kallar det för den Olympiska uppvärmningen.
Vår wwwebbredaktion envisas med att kalla den för det något osexigare ”Den webexklusiva kvarten”.

Men vi syftar på samma sak och det hela börjar klockan 18.00 på www.svt.se/os
Titta gärna in där och då!

Karlsson & Pops

När jag vaknade idag fanns en artikel i Aftonbladet.
Den handlar om mig.
Och framför allt om hur jag ”Kapar jag mina kollegor på Twitter”. 

Jag skulle här kunna bre ut mig åt att raljera, håna eller ge igen.
Men det känns bara fånigt.

Låt mig istället ge er bakgrunden.
Aftonbladets reporter Kristoffer Bergström kontaktade mig igår och vi hade under en dryg timme en konversation.
över epost. Jag ska ge er den strax.

Först bara: för er som inte är inne i twittervärlden. Lite korta basfakta:

Twitter är som en ”mikroblogg”. Man kan skriva obegränsat med inlägg. Maxlängden är 140 tecken, det vill
säga ungefär lika långt som detta stycket.

Ett inlägg kallas för en ”tweet”.

Nåväl, här kommer Aftonbladets Kristofer Bergströms och min konversationen i oredigerat format:

—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: jonas.karlsson@svt.se
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 01:29
Ärende: Tweetydigt

Hej Jonas.
Har du en minut att prata twitter idag? Kan jag mejla en fråga?
/Kristoffer Bergström, Sportbladet,

***

22 feb 2010 kl. 01.59 skrev Jonas Karlsson:

Vad gäller saken?

***

—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: Jonas Karlsson <jonas.karlsson@svt.se>
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 02:05
Ärende: Re: Ang: Tweetydigt

Jag undrar över ditt tweetydiga inlägg om Christer Ulfbåge. Ingen
skandal på något sätt, men det känns nytt att gamla trygga SVT
uttrycker ”tänd till för faan!!!!” till en kollega.
Kjell Andersson ser det mer som hejarop än kritik. Hur menade du?
Och varför plockades inlägget bort?

***

22 feb 2010 kl. 02:16 skrev Jonas Karlsson:

Nä, det var ingen kritik från mig över huvud taget.
Jag använder ibland, som du säkert sett, twitter som ett forum för att ventilera och bemöta tittaråsikter om
våra sändningar (ungefär som vi använder Facebook som ett åsiktsforum på liknande sätt).

Lite svårt att förklara, men detta var en så kallad ”retweet”, men jag gjorde fel så ut som den kom från mig. Därför jag tog bort den.
Jag har nämligen inga negativa synpunkter på skidskyttekommentatorerna och ingen, förutom du, har heller reagerat på detta.
Ett handhavandefel, helt enkelt.
/ J

***

Jag skrev här, för säkerhets skull ett tillägg till det föregående mailet och skickade detta fyra minuter senare (min egen anmärkning):22 feb 2010 kl. 02:20 skrev Jonas Karlsson:

Och det är sant: Anledningen till att jag ”retweetade” det från första början var att det var ett
positivt inlägg – inte ett negativt.
Det kanske kan vara viktigt att förtydliga det.
/ J

***

—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: Jonas Karlsson <jonas.karlsson@svt.se>
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 02:23
Ärende: Re: Ang: Tweetydigt

Ah.
Det är inte ens jag utan jobbfolket därhemma som regerat. Jag har 
skrivit en text där jag verkligen inte blåser på som att det skulle 
vara skandalöst. Nu, efter du har svarat, stryks den nog, tror jag. 
Eller ändras i alla fall.

***

Här kom nu ännu ett mail från Kristoffer Bergström:—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: Jonas Karlsson <jonas.karlsson@svt.se>
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 02:26
Ärende: Re: Ang: Tweetydigt

Får jag bara förtydliga en grej: du skriver ”Lite svårt att förklara, 
men detta var en så kallad ”retweet”, men jag gjorde fel så ut som den 
kom från mig.”. Står det alltså att du inte ens skrev orden från 
första början, bara tog in en annan läsares tweet?

***

22 feb 2010 kl. 02.30 skrev Jonas Karlsson:

Kristoffer,
Jag förutsätter att ni inte får det till att jag skulle vara kritisk mot kommentatorerna.
Det är i så fall totalt i strid med vad jag tycker och, utifrån vad jag har svarat dig här, på gränsen till förtal.

Jag hoppas att jag gjort det klart och att du för den synpunkten vidare!

/ Jonas

***

—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: Jonas Karlsson <jonas.karlsson@svt.se>
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 02:32
Re: Ang: Re: Ang: Re: Ang: Tweetydigt

Du, det är lugnt. Alltså det är helt lugnt. Men jag pratade med min 
chef som vill skriva om sociala medier och använda det här exemplet, 
men om du inte ens har skrivit inlägget blir det ju superfel.

***

22 feb 2010 kl. 02.38 skrev Jonas Karlsson:

Okej,
Vi tar det återigen, så det inte blir fel:

* JAG har inte skrivit orden.
* Det är alltså INTE min åsikt.
* Det är en tittares åsikt som jag skulle föra vidare.
* Detta var en positiv åsikt – inte en negativ.
* JAG hade lite båttom och ”retweetade” detta så att det såg ut som  att det var mina ord.
* JAG tog då bort inlägget för att inte skapa några missförstånd.
* INGEN annan har reagerat.

Och slutligen:
JAG har inga negativa synpunkter på våra kommentatorer.
Är detta klart nog??

/ Jonas

***

—–Kristoffer Bergström skrev: —–
Till: Jonas Karlsson <jonas.karlsson@svt.se>
Från: Kristoffer Bergström <kristoffer.bergstrom@aftonbladet.se>
Datum: 2010-02-22 02:46
Ärende: Re: Ang: RE: Ang: Tweetydigt

Jonas.
Nej, jag har sett det.
Och så kan vi ta det från min synvinkel: jag ser inlägget - 
skärmdumpat av mina chefer – och vill reda ut vad det handlar om 
eftersom det är bortplockat. Så jag (i själva verket Johan Flinck) 
ringer Ulfbåge som inte på något sätt är upprörd. När jag inte når dig 
ringer jag istället Kjell Andersson som betonar att han inte ser det 
som kritik, men att jag ska höra med dig varför det togs bort.

Så gör jag det och är inte säker på den viktigaste meningen där du 
missar två-tre ord i ditt svar, därför mejlar jag igen och frågar om 
du menar att du inte ens har skrivit inlägget.
Och där är vi nu.

Jag har förstått dig.

***

22 feb 2010 kl. 02.52 skrev Jonas Karlsson:

Toppen!
Då är alla överens. Ingen är upprörd eller sur på någon och vi har rett ut begreppen.
Och sorry – jag såg inte att det hade försvunnit ord i mitt mailsvar förrän nu.
Det korrekta skulle alltså vara: ”… gjorde fel  så det såg ut som som att den kom från mig.”.
Så … vad gör ni av det här?

***

Därefter kom inget mer mail från Kristoffer Bergström. Här bytte han kommunikationsväg och övergick istället
till att kommunicera via sms. Klockan 03.01 författade han följande text:SMS 03.01: 
”Jag skäms inte, saken var värd att kolla upp. Nu har jag tydligt förklarat för cheferna att det här inte är en
grej, men de vill publicera som ”Karlsson misstag”. Jag vill inte ens kommentera en sån nyhet.
Mvh / Kristoffer

***

Själv valde jag att fortsätta kommunicera via mail. Och svarade:

22 feb 2010 kl. 03.07 skrev Jonas Karlsson:

Kristoffer,
Jag såg ditt sms
För din information: Jag tänker ta mig friheten att publicera hela din och min mailkonversation imorgon.
Det kan vara kul för SVT:s tittare att få en inblick i hur Aftonbladet jobbar.
Trevlig kväll.

/ Jonas

***

Avslutningsvis.
Har jag synpunkter på mina kollegor, positiva eller negativa, så framför jag dom. Jag föredrar dock att göra det internt.

Poängen med att publicera detta är att det kan vara intresant bakgrund och ge viss förståelse hos de personer som
hört av sig till mig och tycker jag kan dra åt helvete eftersom jag är en ”okunnig, bitter, jävla sopa” eller
”avundsjuk apa som uppenbart hatar  andra människor”.

Samtidigt som man på Aftonbladets sektion av presscentrat här intill säkert äter Prinsesstårta och
tänker att: Där satt den!

Idén föddes egentligen när Pops och jag hörde Damkronornas förbundskapten Peter Elander efter dunderförlusten (83-1) mot Kanada.
Elander skulle kommentera skottstatistiken (614-0) och gjorde det med orden:
- Det är inte lätt att skjuta när man inte har pucken.
Klockrent.

Alltså – tanken om att sammanställa OS bästa citat föddes.
Jag har ju naturligtvis inte hört allt, men av det jag snappat upp så är ovanstående citat alla gånger med och krigar i toppen.
Men det finns fler.

Johan Olsson slog fast att ”jag är skidåkare – inte orienterare” efter att ha misslyckats med att följa banan in i mål (via twitter från @timebeach)

Anders Blomquist avslöjade ju Emil Jönssons (lika oväntade som overksamma) taktik under sprinttävlingen, när han sa:
- Jag vill att Emil ska lägga av en riktig rökare i backen nu.
Emil måste kanske äta mer Sauerkraut och surströmming till VM nästa år. Då kanske det kan gå vägen.
Nu verkade motståndarna helt oberörda.

Årets julklapp i Årsunda 2010?

Men härligast hittills är ändå ett citat av Charlotte Kallas farfar Bengt Kalla, som i den känslosamma och underbara telefonintervjun i studion efter guldet sa till sitt barnbarn på klingande Tornedalsmål:
- Näär dä ljuschnar schka jag gå ut å dra flagga i topp.
Helt underbart
Och ännu bättre blev det när han fyllde på med:
- Dom har ringt ääända från Polen…

Farfar Kalla (utan flagga)

Men förmodligen finns det många fler sköna citat, intervjuer eller kommentarer som sagts i våra sändningar under den senaste veckan.
Så vi startar en liten rankinglista, här och nu. Det behöver inte vara floskler eller felsägningar. Bara jäkligt sköna kommentarer av ett eller annat slag.

Så fort det börjar rulla in lite bra förslag så lovar jag att återkomma till listan vår webbexklusiva kvart (som har fått namnen ”Den webbexklusiva kvarten”).

Den webbexklusiva kvarten sänds varje dag på webben (exklusivt) mellan klockan 18-18,15.
Tänkt till, tyck till och kika in på SVT Play.

Det låter märkligt,  men mitt under sändningen igår kom hockeyproffset Michael Nylander förbi vår studio med en påse aphjärna och gammal ost.
”Varsågoda. Det blir guld ikväll”, sa han
Det är nästan sant.

Sanningen är snarare att det kom ett brev …
Eller, nej det gjorde det inte.
Men det kom en inihelvetes massa twittrar och blippar och mail och facebookflimmer och sånt efter att Björn Ferry vunnit sitt oväntade men inte osannolika OS-guld.

Massor av gratulationer, naturligtvis. Men också många, många frågor.
Om Ferry?
Nej.
Skidskytte?
Nej, nej.

Utan om det oidentifierbara, brungula innehåll som fyllde en av skålarna på studiobordet.

Sofia var en av alla som mailade in:

Hej Jonas!
Undrar en kanske lite märklig sak angående OS, men jag har verkligen funderat. Jag och en kompis satt och kollade på OS igår kväll när Ferry tog guld och våra blickar kom att fästas på skålen på ert bord i OS-studion. Vad är det som ligger i den egentligen? Våra gissningar gick från morotskakor till halvätna persikor.

För att försöka reda ut det mer smsade vi 118100 och frågade, och deras svar löd: ”118100 vet med säkerhet att de har en skål med salta pinnar under bordet och en med apelsiner ovanpå!” Stämmer detta?
Är det verkligen apelsiner?

Via twitter kom följande fråga från @erikomelin:

Vad är det för fruktskål os-studion stoltserar med? Aphjärna, lite lever och en knottrig ost?

Vinterstudiobloggen kan nu avslöja att folket på 118100 är otillförlitliga lögnhalsar. Kanske ingen nyhet, men ändå.
Några salta pinnar har då aldrig funnits i studion när jag har varit på besök i den Olympiska Vinterstudion. Faktiskt inga apelsiner heller, vilket är bra för jag är lite allergisk mot sånna.

Äpplen däremot brukar vi ha. Fina röda äpplen. Goda. Ibland har vi även haft banan och pepparkaka.
Och sockervadd.
Det kan alltså variera lite.

Micke Nylanders present: aphjärnor, apelsiner och lite levrad ost?

Normalt sett är det vår eminenta cameracrew som brukar piffa till studion. Alltså Kenneth och Anne. Ni har kanske sett dom i ”Uppvärmingen” på Webben (sänds varje dag kl 18,00-18,15, kolla på den).

Men den här gången dök alltså den synska hockeyspelaren Michael Nylander upp med en överraskning.  Han hade kilat förb i ett lokalt bageri för att inhandla ett dussin synnerligen delikata muffins.
”Guldmuffins”, log Nyllet och försvann liksa snabbt som han kommit.

Muffins heter förresten förmodligen inte muffins i plural på svenska, men det ser ändå bättre ut i skrift än muffinar eller muffinsar eller muffar och muffinnor.
Men allvarligt: En muffin, flera muffinar??
Jag kör på muffins.

Och dessa muffins var nu inte bara mycket stora och extremt goda. De var också, enligt Kenneth och Anne, så vackra att de omgående skulle placeras på studiobordet, vilket skedde.

Vi bröt alltså mönstret och detta ledde till att frågorna började hagla in likt nederbörd över Whistler.
Ni är ju vana vid äpplen, bananer och pepparkakor (glöm det där med spunnet socker; jag dubbelkollade det och det visade sig att det var Pops frisyr jag tänkte på).

Hursomhelst: på håll inser även jag att dessa anabola bakverk såg ut som mycket annat än just muffins.
Kanske salta pinnar? Kanske halvätna persikor. Kanske rent av levrad osthjärna? Vad vet jag. 
Allt är inte var det synes vara.
Man kan aldrig vara säker.

Och därför ställer jag mig nu frågan om det verkligen var Michael Nylander som dök upp där i studion.  
Det kan lika gärna ha varit vår sympatiske redaktör Max Bursell som tog sitt arbetsledaransvar på allvar och gjorde ett muffinmove. I så fall mästerskapens bästa insats.
Men jag är som sagt inte säker.

Den Olympiske redaktören?

Hockeyspelaren Michael Nylander?

Jag hoppas vi nu klargjort att vi på TV-sporten inte nyttjar döda apors hjärnor som studiodekor. Det skulle vi aldrig ha. Inte apor.
Jag hoppas också att någon som är lika synsk som hockeyredaktören Max Nylander kommer förbi studion med fler godsaker om någon timme.
Det innebär inte bara fler kalorier, utan också mer guldfirande.

Studiosmurfen Elofsson firar hjärna nya guld ikväll.

Jag gjorde ett tips 2006.
Det var mitt första framträdande som krönikör. Jag spådde ett fiasko.
Det blev ett fiasko.
För mig.

Jaja, ni vet ju alla hur det gick i Turin. Det gick bra.
Sverige vann 134 guld.
Det totala antalet svenska medaljer kontrollräknas fortfarande.
Mycket tyder på att det ligger strax över elva tusen.

Borde jag tippa noll guld igen? Det blev ju ett fantastiskt OS förra gången.
Inte för mig kanske, men för alla andra.
Nä. Nu är det nytt decennium, nytt OS. Nya tag. Ny krönikör (ganska lik den gamle, fast lite trevligare) och jodå… ta ta taaam – nytt OS-tips.

Sen 2006 har jag tillbringat den mesta tiden i Vancouver och Whistler. Här finns inte en snöflinga eller istapp jag inte känner till i detalj.
Varje kristall är minutiöst skärskådad i svepelektronmikroskop. Jag har studerat, tänkt, beräknat och mätt vinklar. Vägt varenda redskap och synat varje trikå i sin söm.
Har undersökt glidvallor med elektrofores, isotopanalyserat kolet i samtliga kolfiberstavar och kartlagt biorytmerna för mer än trettiofem tusen tävlande, deras ledare, coacher och åskådare.

Lägg därtill att jag har djupintervjuat ett hundratusentals aktiva samt deras husdjur.
Kort sagt: jag har koll.

Den här gången ska jag inte ha fel.
Och jo, jag tror på guld den här gången.
Flera stycken.

Jag blir här ett slags idrottsvärldens Carl von Linné och tillåter mig klassificera de svenska olympierna systematiskt i olika arter:
- Aurum Olympus Candidatus (olympier med guldchans)
- Argentum et Stannum/Cuprum Olympus Candidatus (olympier med medaljchans)
- Skrällus lägus Candidatus (olympier med chans att överraska och kanske nå medalj)

Så här såg SVT Sports krönikör ut på 1700-talet. Det är faktiskt sant.

Och vi börjar med Aurum Olympus Candidatus (alltså guldchanserna) så står de största förhoppningarna till honor.
 Anna Carin Olofsson Zidek, Helena Jonsson, Anja Pärson och Charlotte Kalla har alla flera chanser var.
Totalt nästan 20 stycken.
Till guldkandidaterna räknar jag även Emil Jönsson (hane).

Om vi börjar med ACOZ så är hennes största chans på sprinten. Hon har vunnit två lopp i världscupen i vinter och det är hon ensam om. Hon är en outsider som smyger i Helena Jonssons medieskugga, trots att hon är regerande mästare.
Alltså, ACOZ vet vad som krävs för att vinna ett olympiskt guld och jag har på känn att hon kan upprepa bedriften från Turin. Guldchansen finns, men det blir svårt.

Helena Jonsson kommer infria alla högt ställda förväntningar. Åtta pallplatser i vinter, varav hälften segrar talar sitt tydliga språk. Träffprocenten skrämmer livet ut konkurrenterna och hennes åkstyrka räcker numer mer än väl.
Chansen att Helena Jonsson lyckas i OS är större än att hon floppar. Få hon en bra start tror jag att hon tar två guld och totalt tre medaljer och blir en av dessa spelens stora stjärnor.

Helena Jonsson har alla förutsättningar att bli framgångsrik i OS.

Charlotte Kallas tre senaste lopp har visat att hon är i sitt livs form. Utklassningen av Anna Haag på SM skvallrade om att nästa vc-seger snart skulle komma. Ännu mer övertygad blev jag efter fjärdeplatsen i Otepää.
Och mycket riktigt – i Canmore, OS-genrepet, vann hon på favoritdistansen 10 fritt.
Då stod inte Marit Björgen på startlinjen. Det gör hon i Whistler, grymt revanschsugen efter misslyckandet i Turin. Det blir en kamp dom två emellan och den kan sluta hursomhelst.
Medalj – ja. Guld. Njae…

Emil Jönssons formkurva liknar Kallas. Väl tillbaks från skada har han dominerat.
I Canmore utklassade han konkurrenterna på ett sätt som jag sett få motsvarigheter till i sprint på herrsidan.
Där fanns dock inte fjolårets sprintsuverän, Hattestad, med. Men han har inte visat gammal god form i vinter. Inte än.

I OS handlar det om klassisk sprint och Norge kommer ha ett riktigt bra lag. Ryssarna är också bra (men här räknar jag iskallt med startförbud på någon av de bästa åkarna). Och hur är det med Jönssons nerver? VM-insatsen ifjol imponerade inte och sprinten är synnerligen chansartad.
Medaljläge – ja. Guld. Tveksamt.

Emil har dominerat på samma sätt som Björn Lind gjorde inför Turin.

Anja Pärson har två alternativ. Pallen eller uråkning. Hon har inget att förlora och kommer vara grymt taggad i jakten på att bli den främsta alpinkvinna genom tiderna.
Kapaciteten finns att vinna i fartgrenarna samt Superkomben, det har hon visat i vinter. Men hur blir det med vädret? Det är ofta dimma, moln och svår sikt i Whistler, något ”solskensåkaren” Anja sällan lyckas bra i.
Men jag är optimist när det gäller Pärson. Hon fixar ett guld (superkomben). Och ytterligare en medalj (störtlopp) och blir den klarast lysande svenska stjärnan vid sidan av Helena Jonsson.

Fortsätter vi sedan med den andra kategorin, alltså medaljchanserna, Argentum et Stannum/Cuprum Olympus,  så är de ganska många. Men konkurrensen är här stenhård och om man börjar tänka att ”jo, men han eller hon kan nog ta en medalj”, så kommer ganska många namn i spel.

Men i min Linnéska värld av klassificering är kravet för att klassas som en medaljkandidat att man upprepade gånger visat att man tillhör de absolut bästa i världen. Rutin, stabilitet, kyla, form och resultat är nyckelord. Man ska kort sagt vara riktigt jäkla bra och ha vad som krävs för att lyckas när det hettar till.

Här placerar jag de svenska curlingtjejerna (Lag Anette Norberg). Dom uppfyller egentligen alla krav för att vara Aurum Olympus Candidatus, men konkurrensen är betydligt hårdare den här gången, jämfört med i Turin.
Nu finns tio bra lag och det kommer bli stentufft rakt igenom turneringen. Finns hungern kvar? Hur passar de aggressiva isarna (snabbt spel, mycket curl) svenskorna?
Medalj. Ja.
Bland mina medaljer räknar jag också in två längdmedaljer till. Dom kommer i stafett av något slag. Men de traditionella stafettlagen är bräckliga.
Jag räknar med Rickardsson-Olsson-Södergren-Hellner på herrsidan (bra medaljchans) och Olsson-Ingemarsdotter-Haag-Kalla (sämre medaljchans) på damsidan.  Men chansen är stor att någon faller ifrån eller gör en lite sämre sträcka och då räcker det inte till medalj. Sverige har här inga marginaler. Hyggliga medaljchanser, men långt ifrån säkert.

Jag tror mer på sprintstafettlagen. Är Falk inte kurrant hoppas jag på Haag-Kalla (möjligen Ingemarsdotter istället för Haag) samt Jönsson-Hellner (Lind reserv). Det är lag som rimligen borde kunna stå på pallen. Vågar alltså inte räkna med mer än två medaljer totalt på dessa fyra distanser.

Det syns kanske inte på denna bilden, men detta är en Dark Horse.

Damkronorna spelade final senast men det gör som inte i år. USA och Kanada är helt enkelt för bra och att hoppas på ännu ett womens miracle on ice för svensk del är att hoppas på för mycket. Men seger över Finland i bronsmatchen ger ett brons.
Gott så.

Herrlaget tar också medalj, även om konkurrensen är grym. Kanada och Ryssland får gälla som favoriter, men Tre Kronor kommer väl rustat. Kanske inte lika starka bakåt som i Turin, men framåt finns nya stjärnor som Bäckström, Sedinarna i kalasform samt Zäta.
Under en så kort turnering kommer formstarke Lundqvist få en nyckelroll i målet.
Jag tror på en medalj för Sveriges del. Valören kan bli vilken som helst.
Men Kanada-Sverige vore väl en okej final?

Slutligen: Listan på de jag sorterar in i mitt olympiska herbarium under fliken ”Skrällus lägus Candidatus”, alltså svenska olympier med chans att överraska och kanske nå medalj, skulle kunna bli väldigt lång.
Om Vallaguden Swix är god och håller förkylningarna borta; om Jupiter står rätt och konkurrenterna fel är ju allt möjligt. Det är liksom det som är charmen med idrott.

Men jag väljer att utnyttja denna rubrik till att nämna de jag tycker det finns anledning att se upp extra mycket med. Svenskar som kanske inte nämnts så mycket i förhandssnacket, men som på en bra dag faktiskt kan överraska rejält:

Här finns ju Hanna Falk, som en outsider. Hon är svårtippad på grund av skadan, men om hon är hundra så kan hon alla gånger ta medalj. Orutinerad, men orädd. Hoppas hon håller.

Annars ska det bli intressant att gölja Familjen Olsson. Fru Anna har haft en motig säsong. Skadad i Davos, sjuk under SM och i genrepet i Canmore föll hon. Men här finns en enorm resurs. Olsson har rutinen och styrkan för att klara alla heaten. Jag tror faktiskt lika mycket på henne som på Hanna Falk.

Varning också för maken Johan på femmilen (klassiskt). Olsson var världens bäste klassiska åkare ifjol och kanske är det hans tur att lyckas ordentligt nu. Olsson har ofta gjort bra mästerskapslopp och blir det bara högt tempo i femmilen blir han livsfarlig.

Ett scenario: om Södergren inte håller hela OS så får han dra järnet tillsammans med Modin så länge de orkar. Allt för Olssons (och Rickardssons) skull.

Curlingherrarna. Vann faktiskt EM-guld så sent som i december och har kapaciteten att slå alla lag. Lag Edin är ungt, orutinerat och har kanske de sämsta förutsättningarna (enda laget som inte testat OS-stenarna), men kommer dom rätt in i turneringen och får lite flyt så kan dom skrälla rejält.

Det kan också Anna Haag. Hon har visat en enorm jämnhet denna säsong och inte missat en enda topp 10-placering. Går det snabbt på den klassiska delen (vilket det kommer göra med Saarinen, Kowalczyk och Majdic i fältet) så tror jag mer på Haag här än Kalla i dubbeljakten.
Det blir polsk seger, men där bakom är det ovisst och öppet. Skrälläge alltså.

Och Björnlund. Räkna inte bort Jesper Björnlund. Om skallen är med nu när det gäller. Känns som en fjärdeplats dock.

Jaha, om vi ska summera detta flummeri och navelskåderi och baka ihop allt till ett olympiskt tips så får jag höfta till med något. Guld- eller medaljchans innebär såklart inte guld eller medalj. Allt faller inte in. Ofta slutar det med fjärdeplatser. 
Så när jag lägger samman, drar ifrån, tänker till och drar till så hamnar jag på tre eller fyra OS-guld, samt 8-12 medaljer totalt. Men okej – ett tips ska det vara och jag dunkar i med 3 guld och 10 medaljer (elva medaljjer om Hanna Falk är hundra i sprinten).

Det innebär alltså 131 guldmedaljer färre än i Turin. Men ändå ett bra OS för Sveriges del. Och ett tips från Krönikören som lär ligga betydligt närmare verkligheten än det för fyra år sen.

Har varit i Nordamerika ganska länge nu. Skickat hem inslag efter inslag.
Totalt en bra bit över en timme i ren reportageform till alla möjliga program.
Har spenderat mer än 82 timmar i hyrbil sen den 10 januari.
Kort sagt:  arbetat ganska mycket.
Då återstår ändå OS – den mest intensiva arbetsperioden.

Men det här inlägget ska inte handla om mig. För även om jag tycker att jag ibland arbetar och sliter som en gnu för min lön, så finns det en som jobbar ännu mer.
Ofta omänskligt mycket.
Nästan alltid utan gnäll.

Det här är helt enkelt en hyllningstext till en av de mest seriösa yrkesmän jag nånsin träffat på inom idrottsvärlden.
Nämligen min kollega FotoFrisse.
 

Ett stängsel är inget hinder för en bra bild.

FotoFrisse är nämligen inte bara FotoFrisse, vilket vore ett heltidsjobb i sig. Han är även redigeringsFrisse och skicka-hem-inslag-Frisse.

Det innebär att det är han sitter vid datorn och klipper ihop allt han fotar (okej jag sitter med, men jag har en passiv roll i arbetet).  Och sånt tar tid.
Alla bilder som tagits ska först tankas in i en dator (en inspelad timme tar en timme att tanka in) och sen klippas ihop och ljudfixas.
Det tar ungefär en timme att klippa en minut tv-reportage. Ska det vara musik och lite bildcollage och sånt så tar det längre tid.

Därefter ska inslaget skickas hem. Förr gjordes detta med satelitlänkar. Realtid. Snabbt och enkelt. Men svindyrt.
Så sen ett par år tillbaks skickas nästan allt via nätet.
Ibland med fascinerande usel hastighet. Man vet liksom aldrig vilken överföringshastighet som väntar när man kommer till nya ställen.
Har man otur kan det ta många timmar att få hem ett reportage. Och den som sitter och övervakar allt detta – ofta nattetid – är FotoFrisell.
När jag sover min skönhetssömn sitter han och stirrar på staplar som går upp och ner på en dataskärm.
Time remaining: 2 hours and 48 minutes.
Hurra. Typ.

FotoFrisse redigerar curlingreportage till Sportnytt idag, onsdag.

FotoFrisse har faktiskt ett riktigt namn och det är Per Frisell.
Han är värmlänning, precis som jag. Från Kristinehamn faktiskt. 
Tillsammans har vi under de senaste åren rest några varv runt jorden.
Tror vi besökt nästan 50 länder tillsammans.

Vi lever stundtals som ett gift par (dock inte på alla plan) och FotoFrisse tillbingar minst lika mycket tid med mig som med sin sambo.
Oftast har vi det bra.
Oftast jobbar vi mycket mer än vi borde.
Och då framför allt han.

För även om det är mig ni ser i rutan (jag ställer mig framför kameran i några sekunder och läser upp en liten text – piece of cake) så är det i ärlighetens namn inte jag som gör det mesta av arbetet.

När jag kliver upp har FotoFrisse ofta varit igång någon timme. Inte sällan har han varit ute och filmat lite miljöbilder. En vacker soluppgång, lite morgontrafik, kanske en folkskygg undulat.
Vadsomhelst som kan göra inslaget lite bättre.
 
FotoFrisse är en seriös yrkesman.
Ett slags tv-produktionens Stefan Holm, sett till perfektionism och seriositet.
Och en vanemänniska.

Han tränar före frukost (orkar jag sällan).
Han vill alltid sitta och äta i baren (helt ok med mig – men brukar kunna se på sport på tv).
Han köper reflexmässigt Diet Coke (jag dricker bara cola om jag är magsjuk eller om den blandas med något starkt).
Han vill alltid ha ett gångsäte på flygningarna (passar bra för jag gillar att sitta vid fönstret och titta ut).
Han kan vara på plats vid gaten evigheter innan boardingen börjar eftersom han vill kliva på flygplanen så tidigt som möjlig. Helst först. Före piloten. (detta mest av praktiska skäl – vill stoppa undan kameran medan det finns gott om plats).
Han har alla saker i en extrem ordning i sin ryggsäck; vet exakt var varje pryl finns  (råkar jag störa tingens ordning får jag en blick som skulle få en känslig själ att avlida av akut ångest).

Frisells ryggsäck har fler flygtimmar per år än en pelikan, men håller än.

Per Frisell är nu inte bara en slitstark Ardennerhäst i fråga om arbetskapacitet. Han är även Sveriges bästa tv-fotograf i mina ögon. Alltid seriös, aldrig slentrian.
Professioinell. Alltid uppskattad av de idrottare vi möter och jobbar med.
Och uppfinningsrik.

Han bockar till metallarmar som ska passa på hjälmen på skicrossåkare. Han monterar och tejpar småkameror här och var för att få bättre bilder.
Utan stavar och med en tiokiloskamera i händerna tar han rygg på Stig Strand och Pernilla Wiberg i svarta pister när störtloppsbackar ska inspekteras. Han springer med friidrottare som tränar.
Han krälar, kryper, ramlar, blir åksjuk, slår sig – allt för att få en bättre bild.
Och allt för nästan ingen cred alls.

 En timme till Sportnytt. Frisell redigerar på tunnelbanan i New York.

Nya vinklar. FotoFrisse tejpar en minikamera på rodelåkaren Bengt Walden.

Ardenner (slitstark)

Man tar vad man har. Krönikören och FotoFrisse på lånad moppe i Indien.

 Så nästa gång ni ser mig i rutan, sminkad och pigg. Ägna då en tanke åt han, vars namn i bästa fall flimrar förbi lite snabbt i slutet av reportaget.
Han som gillar att slita i det tysta.
Han som förmodligen aldrig skulle tillåta mig att skriva den här texten om han bara visste om att jag gjorde det (just nu sitter han sitter en meter ifrån mig och redigerar).

För bakom varje inslag finns inte bara den reporter ni hör och ser.
Och bakom det jag gör finns oftast en Ardennerhäst vid namn Per Frisell.
Utan honom skulle det här jobbet inte vara lika enkelt och roligt.
Och framför allt skulle reportagen inte alls bli lika bra.

Slutbild.

Tankar, åsikter och skvaller bakom kulisserna under OS: 
www.twitter.com/SVTKarlsson

Om följande (långa) text har några som helst likheter med verkliga händelser måste det betraktas som en tillfällighet:

Jag hade nästan glömt bort dom. Fruktstunderna. På lekis. Eller om det var dagis.
Jag minns inte. Men dom inföll på eftermiddagarna, när vi lekt oss trötta och behövde en stunds återhämtning.
Fröken läste en saga och vi åt alla varsin (medhavd) frukt.
Tror Susanne brukade ha med en banan. Johan åt nog oftast en clementin.
Helena åt garanterat ett äpple. Det minns jag för jag var kär i henne.

Själv kunde jag nog ha med vadsomhelst.
Jag tyckte om den där kvarten varje eftermiddag. Men fruktstunderna hade nästan fallit i glömska – fram tills förra veckan. Då blev jag påmind, tack vare en ny, annorlunda fruktstund.

Vi hade bilat från Lake Placid, över gränsen till Ottawa i Kanada. Ingen tull. Ingenting.
Dagen efter, på vägen tillbaka, hamnade vi i bilkö till tullen i delstaten New York.
Det var då FotoFrisse påminde mig.
- Du har väl ingen frukt med dig nu. va?

Jag blev blek. Ryste till vid tanken på det saftiga äpple som vilade i min ryggsäck.
(Obehaglig tystnad i tre sekunder; luften i framsätet tung av Fotografens missnöje).
- Ähum … Mjau… (jag blev här en katt)
- Men Joka…. Du vet ju …

Jodå, jag vet mycket medveten om att det är Strictly Forbidden att föra frukt och grönsaker över gränsen mellan USA och Kanada. Men den kunskapen är inte värd mycket om man glömt att man faktiskt har en frukt med sig.

Men nu slog det mig hur jag packat ner det i förebyggande syfte. Äpplet. Kvällen innan. Vet ju att jag alltid blir hungrig. Frukten skulle vara mitt trumfkort att plocka fram längs vägen. Hade inte en tanke på att vi skulle över en gräns. Det känns ju inte så när man inte flyger.

Vår tur. Bara köra fram. Kvävde en impuls att rota fram äpplet och kasta ut det genom rutan. Tillbaks till Kanada. Men det var försent.
Damn. Bära eller brista.

En av de första frågorna tulltjänstemannen ställde var:
- För ni någon frukt eller grönsak in i USA?
- Nej, ljög jag bestämt, medveten om att jag vid en inspektion skulle få bita i det sura …

Vi klarade oss den gången. Tulltjänstemannen var en synnerligen ointresserad och trött man. Och det var kallt. Han nöjde sig med att öppna bakluckan och kika in. Sen snabbt in till sitt kaffe, sin munk och hyttvärmen.
Vi åkte vidare. Lättade.

Förvirrad man och smaskigt äpple. (I trygghet).

Tre dagar senare.
Vi hade varit i Toronto och kollat ishockey. Vi tog bilen över gränsen från Detroit. Sedinarna gjorde ny succé, vi skickade hem lite intervjuer. Slaggade någon timme innan vi åkte tillbaka morgonen efter.
Inga konstigheter.
Om det inte vore för att jag då var så urbota förvirrad, trött, glömsk och allmänt dålig.

Alltså: Återigen vid den amerikanska gränsen. Återigen i samma situation.
Längst fram i kön. Det var då det slog mig.
Den här gången behövde FotoFrisse inte förbanna mig. Jag gjorde det själv.
I min ryggsäck: ett saftigt rött äpple. Och en banan.
Fruktsmugglare dubbelt upp. Och den här gången gick det sämre.

Försent inser jag misstaget. Vår tur. Åker framåt.
Hör Fotot från passagerarsätet med sammanpressad käke:
- Joka, ser du tullgubben. Han ser ut som en riktig stridspitt.

Det var han. Dubbelt upp.
En anabolbiff. Rakad skalle. Fast övertygad om att alla som försöker ta sig in i de Förenta staterna gör det med syftet att spränga Frihetsgudinnan, grundlagen och hela fosterlandet i luften med en sjujävla smäll.
Den typen.

Jag hissade ner rutan. Han frågade inte. Han skrek. Vrålade.
Först de vanliga frågorna om nationalitet och syfte med resan. Sen kom det:

Ur minnet:

- WHAT WILL YOU DO IN THE US? (hög röst. Han skriker).
- We are sport journalists… meeting sport people…. You know, Krönikör. The Sportsmirror… (hann inte längre innan han tog ny sats. Högre nu. VRÅL).
- DO YOU CARRY ANY FRUIT OR VEGETABLES TODAY?? (svaret kom inte reflexmässigt. Det var mitt misstag. Istället: lång tystnad. Han noterade med enkelhet min osäkerhet och hur min blick flackade bort mot min medpassagerare. Fotografen i sin tur fixerade en punkt strax nedanför handskfacket som han tydligen just nu fann synnerligen intressant.)
- No, Eller … miiaju … (Nu kom katten igen. Jag hörde själv hur jag svarade med den klenaste stämma jag kunnat uppbringa. All eventuell Krönikörspondus var som bortblåst av vinddraget från hans utandningsluft. Lögnen var så tafatt att inte ens kan kallas lögn).Nu skulle allt avgöras. Jag blundade och en minnesbild från barndomen flög förbi. Jag är sex år och äter vindruvor på Lekis. Det var gott. Det var ….
- OK; TURN OFF THE ENGINE, GIVE ME THE KEYS AND OPEN THE TRUNK!! (rycker till. Han låter inte alls som min gamla fröken).

Jag kväver en impuls att lägga i backen och trycka gaspedalen i botten. Kanada är bara några meter bakom oss.
De fria frukternas land.
Men jag gör som han säger.

Det som sedan följer har jag fått återberättat av FotoFrisell. Han sitter bättre till. Han ser. Snett bakåt, bakom min rygg.
Och han minns.
Själv stirrar jag rakt fram och önskar jag vore en solmogen banan som växte på ett blommande träd i ett land långt borta. Ett okomplicerat liv.

Vi hade ingen vidare tur, det ska erkännas. Det var en bristfällig kontroll. Ett stickprov. Vi hade sex väskor i bilen. Alltså ganska många fack och gömmor att stoppa undan en banan och ett äpple i. Men det allra första stället han tittade efter på, det ABSOLUT första, är min ryggsäck.

Kanske hade han luktsinne som en präriehäst. Kanske hade han röntgensyn. Kanske hade han en utomjordisk tur.
Men han öppnade D E T facket.
Bingo.

Jag hör hur han gräver bakom min rygg. Uppfattar ett vrål. Kanske en fråga. Något om frukt.
Han upprepar. Och nu hajar även jag.
- I REPEAT: ARE YOU BRINGING ANY FRUIT TODAY??!! (jag undrar varför Frisell dragit på AC:s på max, innan jag inser att det är tullmannens andedräkt som slår mot mig).
- Pip. (nä, jag skojar inte. Jag fick inte ur mig något. Ett pip var vad den store Krönikören presterade).
- I CAN NOT HEAR YOU!!!! (var kan man söka medlemskap i tinitusföreningen…??)
- Mjuaw… maybe an apple …. I cant remember…. (jag uttalar orden med en röst värdig en förkyld daggmask. Jag nästan väser).

Krönikörens saftiga äpple. (Inte ett högexplosivt granatäpple).

I samma sekund ser FotoFrisse över sin axel hur den uniformerade Vrålapan står med mitt saftiga röda äpple i ena handen och en gyllengul banan i den andra. Han inser att detta håller på att gå åt helvete. Eller åtminstone åt ett county prison.

- OK, ONE LAST TIME: DOYOUHAVEANYMOREFRUITINTHEVEHICLE!?!!!  (han skriker så högt att jag är säker på att airbagen hade löst ut om jag inte tagit ur nyckeln).
- Miiijau…. There might be a banana as well. (av någon anledning säger jag detta samtidigt som jag fnissar. Vet inte varför. Förmodligen åt hela denna absurda situation; jag är trött, utarbetad; vill bara sova men något så oskyldigt som två frukter håller på att kosta oss inresan till det stora fria landet).
- DO YOU THINK THIS IS FUNNY!!??? (en tordön; ett skalv. ragnarök).Med de orden når hans vrede, och vår belägenhet, sin kulmen.

Krönikören (med begränsad pondus).

Jag hade kunnat anföra argument som att vi jobbat 19 dagar i sträck, rest, redigerat och slitit nästan dygnet runt; att jag sovit för lite och knappt visste i vilka städer jag varit senaste veckan.
Jag hade kunnat anföra att de frukter han stod med i sina stora händer faktiskt var nedpackade två dagar tidigare. Det var alltså amerikanska frukter.
Frukter på hemväg.
Fredliga frukter.

Men jag la mig platt. I sak hade jag fel. Bedyrade istället att jag verkligen hade glömt bort de där frukterna (vilket jag ju faktiskt hade). Bad om ursäkt. Flera gånger om.

Det rådde inget som helst tvivel om att jag inte bara förolämpat hans ställning som tullare och första representant för det stora, fria landet.
Jag och min fruktsamling utgjorde tveklöst ett direkt hot mot rikets säkerhet.
Vi hade kunnat ha ett större parti heroin i handskfacket; en kärnvapenladdning eller ett tiotal illegala immigranter i bakluckan. Jag hade kunnat heta Usama. Allt detta hade varit en ringa förseelse i jämförelse med min befruktade ryggsäck.

Under den föreläsning som sedan följde fick vi höra om de enorma straffsatser som väntade just fruktsmugglare. För att inte tala om straffen för att vilseleda uniformerad personal, även om det är oavsiktligt. (”…IT MIGHT COST YOU YOUR CARRIER!!”).

Som tur var befann vi oss i Michigan, en av de få delstater utan dödsstraff och elektriska stolar. Annars hade det varit ett stycke bacon som kommer sitta i OS-studion kommande veckor.
Men jag slapp både avrättning och, oväntat nog, böter. Inga handklovar. Ingenting. Kom undan med en varning. Det var allt. Tackade ödmjukast. Bad om ursäkt några gånger till. Sen fick vi åka iväg.
Utan frukt.

Just nu, när jag skriver detta sitter jag på ett flyg mellan Denver och Calgary. Återigen på väg över gränsen.
FotoFrisse sitter intill mig, till höger. Han har inte ställt frågan än, men jag vet att den kommer.

Men den här gången är jag lugn. Har lärt min läxa. Jag har tuggummin med melonsmak. Det måste vara okej.
Det får vara nog med frukttrubbel nu. Jag föredrar dom gamla fruktstunderna.
Dom tyckte jag om.

Lycka. Tillbaka i de fria frukternas land.

Slutligen: För dig om vill hänga med på vad som händer under OS – både framför och bakom kulisserna:

www.twitter.com/SVTKarlsson

Alena Sidko är den senaste i raden av ryska ryska längdåkare som åker fast för dopning.
Denna gång handlade det återigen om Epo.
Surprise! Surprise!!
Knappast. Sidko sällar sig till raden av åkare som Tjepalova, Dementjev, Danilova, Lazutina, Sjiriajev, Artemova, Baranova-Masolkina, Matveeva,  … Ja, listan kan göras längre än så.
Och den kommer bli ännu längre, var så säkra.

Lägg därtill jätteskandalerna ifjol med både skidskyttar, gångare och löpare och det krävs ingen större kunskap i matematik för att begripa att det handlar om ganska många.
Räknar men dessutom ihop deras medaljer och vc-segar så inser man att det har fuskats i ganska många stora tävlingar.

Problemen i Ryssland är gigantiska. Och det känns – det har jag sagt många gånger tidigare – oroväckande organiserat.

Jag ska vara ärlig: Jag gläds inte med ryska längdframgångar. Inte längre. Mitt förtroende för rysk konditionsidrott är obefintligt.
Jag rynkar pannan, tvekar och jag väljer andra formuleringar i kommentatorsbåset när ryssar vinner.
Slår en rysk idrottare igenom från ingenstans formulerar min hjärna ett frågetecken.
Inte ett utropstecken.

Och ryssarna har bara sig själva att skylla. Dom har skapat sin situation.
Rysk idrott har själv grävt sin egen Epo-grav.

Jag har rest ganska mycket i Ryssland, träffat ryssar; pratat med ledare, idrottare och journalister.
Jag känner några fd idrottare personligen.
Talade med en av Rysslands mest framgångsrika friidrottare under 2000-talet i höstas och hon berättade för mig hon stött på många idrottare som ställts inför valet att ”antingen tar du de här preparaten, eller så kan du se dig om efter ett annat landslag”.

Det är knappast unikt för Ryssland. Men där är det utbrett.
Och vilket val har idrottaren?

Det är ingen hemlighet att det fuskas i Ryssland (den som söker bevis kan läsa dopningsstatitiken).
Det finns många förklaringar till det. De främsta är att ledarna och tränarna är rester av ett gammalt system och att de aktiva har alldeles för lite på att förlora på att chansa.

Och allt dopningelände inom rysk konditionsidrott gör att jag inte tror på vad jag ser. Jag är övertygad om att fusket inom rysk längdåkning sträcker sig till betydligt fler åkare än Alena Sidko.
Hon var den senaste i raden att ha otur, oavsett hennes förklaringar och bortförklaringar.

Jag formulerade det på twitter. Hårt. Vinklat. Explicit. Ärligt.
Jag känner så.
Jag älskar längdåkning, men hatar att vara lurad.

Aftonbladet hörde av sig och vinklade vidare. Jaja, ni vet hur det är.
En ful gammal bild hittade dom också.

Anyway, jag är i USA och valde att svara på deras frågor via mail. Nedan ser ni AB:s frågor och mina svar.
Det kanske nyanserar bilden en smula.

Håll till godo:

Varför skrev du det?
Därför att mitt förtroende för rysk konditionsidrott, och längdåkning i synnerhet, är noll. Det är alldeles för många ryska skidåkare som åkt dit under 2000-talet för att det ska vara en slump, eller enskilda initiativ. Det är ingen djärv spekulation att dopning är en del av det ryska systemet.

Förstår du de som tycker att det är kontroversiellt att döma ett helt landslag?
Är det något som är kontroversiellt i sammanhanget så är det att företräda ett landslag som ständigt dras ner i smutsen. Jag har all respekt för dom som har synpunkter på min syn på saken, och det är ju möjligt att min känsla är felaktig. Men med tanke på att ryska ledare till och med låter avstängda skidåkare träna med landslaget så har dom inget förtroende kvar. I alla fall inte hos mig. I Ryssland har man en annan syn på dopning jämfört med många andra länder.

Har du några belägg/bevis etcetera? Om inte: varifrån kommer din övertygelse?
Naturligtvis har jag inga bevis, och det har jag heller aldrig påstått. Men med tanke på att ett tiotal ryska VM- och OS-medaljörer har åkt dit senaste åren så tycker jag att det är bevis nog för att rysk skidåkning stinker.

Jag känner till rysk idrott ganska väl och är säker på att det i många dopningsfall varit beordrat uppifrån. Det är där problemet ligger inom rysk idrott – att den styrs av ledare och tränare med gamla värderingar. Så länge dom sitter kvar kommer problemen att bestå och antalet positiva fall kommer fortsätta.

Finns det aktiva svenska åkare som tror likadant som du?
Det tycker jag att du ska fråga dom om.

Tycker du att diskussionen kring dopning får tillräckligt stor plats i SVT:s vintersportsändningar?
Ja, jag tycker vi är bra på att ta upp ämnet när det är aktuellt, i den utsträckning som är rimlig.

Gäller detta specifikt Ryssland eller misstänker du andra nationer också?
Nu handlade detta om Ryssland. Men jag har tidigare haft precis samma misstankar och framfört dessa i samband med våra sändningar. Idag har Österrike knappt ett skidlandslag pga allt fusk.

Norska VG hörde av sig senare på dagen, och skrev en betydligt mer nyanserad artikel.
Dom hade dessutom en mycket bättre bild.
En där jag inte ser ut som grodan Boll.

Häng med på twitter du också.