ACOZ blev ACZ men meritlistan blev längre.
Anna-Carin Zidek vann, trots att ”benen var sega” och trots att hon körde fel (tappade kanske 8-10 sek) just före mångången.
Och som hon sköt.

Länge har vi ju kommit ihåg den 20 januari som ett bemärkelsedatum.
Det är då amerikanska presidenter brukar svära presidenteden.
Det var då (1265) det engelska parlamentet sammanträdde för första gången.
Det var då (1614) Sverige slöt ett fredsavtal med Polen.
Och det var då (2008) Anna-Carin Zidek senast sköt 20 träff. 

Gustav II Adolf hade tidigare en hel del gemensamt med ACZ. Han var kung 1614.

Men nu var det dags igen! Fyra fulla hus och succé, för 37-åringen från Sveg som älskar pannkakor och hatar spindlar.
Och vi noterar istället den 1 december.
Dagen då många äntligen får öppna den första luckan njöt Zidek av att stänga igen 20 stycken.

The Zidek smile. ACZ sköt fullt för första gången på flera år.

Jonsson blev Ekholm. Men skyttet var fortfarande säkert. Och åkstyrkan bättre (även om det ”inte kändes perfekt i åkningen idag”). 
Och leendet, som hon lämnade i Whistler, var tillbaks. Ekholm började som hon slutade ifjol – med en tredjeplats.
Starkt.

Säsongen är ung, jag vet. Men vilken kalasstart det har varit på den svenska skidvintern. Jag räknar till 12 pallplatser efter de vc-tävlingar som varit hittills. Bland dessa: fyra segrar (Hellner, herrstafettlaget i Gällivare; Maria PH i Aspen och ACZ idag).

Maria PH började satsa litre mer på fartgrenarna, men vann – i slalom. 
Hon blev därmed nionde svenska att vinna i alpina världscupen.

Svenska segrar redan alltså i skidskytte, alpint och längd.
Totalt tolv pallplatser såhär långt i världscupen (inklusive Daniel Rickardssons pallplats i Kuusamo-touren). Att jämföra med fem vid samma tidpunkt ifjol.
Av dessa tolv har tio varit individuella (2 x stafett). Men det intressanta är att notera bredden: sju olika personer har tagit de tio pallplatserna.

Det är naturligtvis inte i november och december man ska vara bäst. De viktigaste tävlingarna kommer på andra sidan nyår. Och att formen är god nu betyder inte att den blir vara god i VM (Helena Ekholm bevisade detta med bravur ifjol).

Men det är i november och december man lägger grunden för bra placeringar i den totala världscupen.
Och det finns inget som säger att tidig form behöver vara negativt. 
När jag gör denna tidiga sammanfattning av säsongen så kan jag konstatera att det finns mycket större anledning att vara positiv än negativ inför fortsättningen.

Då har ändå inte sprintåkarna kommit igång på allvar än; det känns som att det finns rätt mycket sparkapital i form av namn som Pärson, Haag, Jönsson, Hargin m fl.

/ Jonas

Jonas Karlsson följer ni bäst på Twitter:  www.twitter.com/SVTKarlsson

Pops fick en gång en egen sång i mailkorgen, om jag inte minns fel (den slog aldrig igenom).
Jag fick en gång ett erbjudande om att hyra en hund (det ville jag inte).

Men mest av allt får vi frågor.
Frågor frågor frågor om precis vad som helst. Allt från Pops frisyr till Magdas skor; om frukten på borden är äkta (det är den och den är god) eller om vi bakat pepparkakorna själva (det har vi inte såvitt jag vet).

Men oftast undrar ni såklart över saker som rör skidåkningen. Vad menar vi när vi pratar om treans växel? Vad innehåller drickat vid drickalangningen? Hur fort åker egentligen en motionär vs en toppåkare? Vad är slip stream?
Med mera med mera med mera.

Därför tänkte jag slå två flugor i en smäll och bjussa på något som också oftast efterfrågas: Skidskolan i repris!
(Huuurra ropar ni nu!)

Även om jag själv håller uppföljaren (Skidskolan 2, inspelad i Oberstdorf 2005) som något vassare, så är det ändå orginalet som jag vill bjuda er på här.

Skidskolan 1:
Inspelad:  I Val di Fiemme 2003.
Huvudroller: Bankiren och Blomman d.ä. (Lägg gärna märke till hur Bankiren är en smula nervös till en början men sedan lättar upp allt mer, för att i slutscenerna närma sig Oscarsgalenivå).
Statister: Redaktör Petson, Kommentator Hård samt redigerar-Elin (möjligen någon mer).
Speltid: ca 15 minuter och 11 sekunder.
Genre: Tanken vid pitchningen var nog typ ”lättsam fakta”.
Snittbetyg : Oklart

Se och lär. Och njut.

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

Artikeln slår bland annat fast att ”bristen på rent vatten ställer till med stora bekymmer för arrangören”.
Trots det väljer man att buda ner is till groggar istället för rent vatten.
Det kanske nåt om prioriteringarna i Lycksele?
Eller har jag fördomar mot norrlänningar nu igen?
Förlåt!

Annars tänkte jag att det kanske inte gjorde så mycket med lite bakterie-is i groggarna, om bara spriten är tillräckligt stark. Desinfektion, liksom. Fast det kanske inte biter på parasiter?

En parasit (nykter) i genomskärning. Notera särskilt flagellum.

Anyway – jag tänker inte undersöka saken. Inte idag. Imorgon bitti kl 08.00 är det tennismatch. Dock utan Pops, som kastat in handuken och dyker upp lite senare i veckan. Dubbelparen är i skrivande stund något oklara, och utgången därför synnerligen oviss.
Återkommer i ärendet.

Eftersom Pops åker sist kommer det bli han som får ta med allt vi andra glömt. För egen del har jag kommit på att jag glömt packa ned följande:
Ett extra superunderställ (det är kallt här också)
En ny bok (min gamla är snart utläst)
Redaktör Blomman (det brukar falla på min lott att packa med honom).
Tennisracket.
Is.

Nu visar det sig att det mesta av detta löser sig ändå. Bok, varma kläder och tennisracket ska jag gå och köpa idag (jag behövde ändå ett nytt racket. Jag ska köpa ett likadant som Nadal har. Det verkar bra).
Redaktör Blomman budas upp under eftermiddagen (han behövs ju ikväll redan). Och isen – ja den kommer ju som bekant från Lycksele.
Måtte den bara hinna fram i tid. Utan is ställs förmodligen världscuphelgen in.

/ Jonas

Jonas Karlsson följer ni bäst på Twitter: www.twitter.com /SVTKarlsson

Jag är även spänd på utgången av den extremt prestigefyllda dubbelmatchen i tennis. 
Lottningen är ännu oklar, det troliga är att det blir redaktionspersonal vs Produktionspersonal, vilket i så fall skulle innebära:  Den store Programledaren/Krönikören vs Foto-Frisse/Skäggtvillingen.

Men mest ser jag fram emot att få revansch.
Revansch på Emil Jönsson!

Ni minns säkert det snöpliga nederlaget 2007?
Hur nära jag var?!
Jag hade segern som i en lite ask, men blev istället blev en sprintskidornas motsvarighet till Svante Rasmusson och Lindsey Jacobellis.
Ååååhh… det gnager i mig än.
Tillfälligheter. Små marginaler. Otur.

För er som inte minns hur det såg ut 2007 kommer här en repris. Det kom alltså ett rekommenderat brev till Bankiren….

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]

 
Nu är det dags för revansch. Upprättelse.
Tid och plats är bestämd.

Och jag vet att Emil är nervös. Hans kollegor i landslaget har berättat att han redan efter premiärtävlingen i Bruksvallarna låg och skakade i fosterställning vid blotta tanken på att stå på samma startlinje som mig igen.

I en vecka har Emil Jönsson gjort vad han kunnat för att ställa in vårt möte. Och försöken att undvika Krönikören har tagit sig alltmer desperata uttryck.

Först fick han höra om svinkylan i Kuusamo och kastade sig dit i hopp om att bli förkyld.
Men det lyckades inte.

Sen kopplade han samman sin hemstads vattensystem med avloppet, för att dra på sig magsjuka.
Genialt.
Men inte heller det bet på honom.
Emil förblev frisk och nu står han inför faktum – mötet ska bli av.

Vid husrannsakan hittades denna låda med Jönssons hus. Emil själv sa att
hans enda ambition var att använda det som futuristiska blomvaser.

Förutsättningarna är dock inte helt schyssta, det måste jag få säga.
Då, för snart fyra år sen, möttes vi på neutral plan:  Sapporo, Japan.
Det kändes rättvist.
Men nu har Emil krävt hemmaplan. En enorm fördel, givetvis.
Han känner till Skidstadion i ÖStersund i detalj; kan varenda kurva, har mutat var snöflinga.

Emil Jönsson är – som ni vet – seriös. Han går in för detta.
I jakten på att försvara sin titel lär han ha filat bort 4 gram på trugorna, rakat kroppen ren från hår; dragit ut nio tänder samt avlägsnat en njure.
Han lär behöva varje gram.

Jönsson finslipar de sista detaljerna – hos tandläkaren. Just här
är det två caniner och tre premolarer som ska tas bort.
(foto: www.emiljonsson.se)

Jag må ha oddsen emot mig. Men jag är stark.
Det känns som att min utvecklingskurva pekar brantare uppåt och, om jag får säga det själv, så tycker
jag att jag har imponerat mer än Emil Jönsson de senaste två säsongerna.
Rent tekniskt var jag vassare redan i Japan -07. Det har jag i stort sett Ola Rawalds ord på. 

Ett tränat öga ser att jag får ut en helt annan kraft i skäret än Emil Jönsson.
Mannen bakom är en låghalt vitryss jag nyligen besegrade i en testtävling.
(foto: Daniel Olausson)

Senast i Sapporo, handlade allt om tillfälligheter. Alla kunde se att jag hade en dålig dag.
Så medan emil tuggar trugor, tuggar jag lugnt vidare på min capricciosa med extra allt och garvar åt galenskapen.
Jag åker norrut, fylld av självförtroende.
Jag har min taktik klar.
Jag vet att jag kommer få min revansch.

/ Jonas

Jonas Karlsson följer ni bäst på www.twitter.com/SVTKarlsson

SVT Sport berättar idag att den legendariske ledaren Jurij Tjarkovskij fortfarande reser med det ryska längdlandslaget, trots att han är avstängd.
Tjarkovskij var på plats under träningslägret i Ramsau; i Gällivare förre helgen och nu finns han, enligt uppgift, i Kuusamo för helgens vc-tävlingar.
Hans närvaro är beviset för att Ryssland inte tar sin dopningsproblematik på allvar.

Jurij Tjarkovskij är förbjuden att coacha. Följaktligen kallar han sig inte coach längre, utan något annat (enligt uppgift ”manager”).
Men alla som har någon insyn i rysk längdåkning vet att det är 70-årige Tjarkovskij som styr rysk längdåkning på fältet. Så har det varit i 30 år och att han skulle medverka på läger och resor i en undanskymd manager-roll kan ni ju försöka inbilla mig.

Men även om så vore fallet så spelar det ingen roll. Tjarkovskij är avstängd av det ryska förbundet efter krav från Fis (det har man från ryskt förbundshåll bekräftat för SVT Sport) och då ska han självklart inte medverka i någon form. Inte som ledare, coach, manager vallare eller kock.

Det är såhär de ryska längdåkarna möter Jurij Tjarkovskij nuförtiden.

Ryssland har uppvisat samma mönster flertalet gånger tidigare; inte minst när man låtit dopningsavstängda skidåkare träna med landslaget.

Jag förvånas över att Internationella skidförbundet, Fis, inte reagerar hårdare än de gör.
Ryssland är det land som mest dragit ner skidsporten i det stinkande dopningsträsket. Antalet etablerade namnsom ertappats under 2000-talet är häpnadsväckande många. På kommandobryggan för den sjunkande ryska skutan  – Jurij Tjarkovskij.

Att rensa i öst borde vara högprioriterat för Capol & Co.
Men tyvärr tror jag inga bötesbelopp i världen hjälper (ett samtal till huvudsponsorn Lukoil, så är nog den saken löst).

Vad rysk idrott behöver (och då pratar jag inte bara längdåkning) är en ny generation ledare.
Till alltför stor del styrs den ryska idrotten fortfarande av (gamla) män, med gamla värderingar.
Det ryska systemet har en rigiditet och en syn på idrotten som sedan länge passerat bäst före-datum.

Jag generaliserar här, förändringar sker givetvis. I rysk media har vi kunnat läsa om aktivas krav på ledares avgång; en strävan efter (nödvändig) självsanering kan anas. Vissa idrotter ligger här långt före andra. Men fortfarande är gamla konservativa ledare problemets grundbult, eftersom det är dom som dikterar villkoren för de aktiva.

Jag har diskuterat saken med bland andra Tatjana Lebedeva (världs- och olympiamästarinna i friidrott) och hon var glasklar i sin åsikt: så länge systemet är det samma, och så länge samma människor styr, kommer rysk idrott fortsätta drabbas av skandaler.

Tatjana Lebedeva – färgstark kvinna inom rysk friidrott.

Tack och lov, säger Lebedeva, sker förändringar. Hon tar sig själv som ett exempel. Hennes drivkraft att göra karriär inom ryska friidrottsförbundet, och skapa förändring, tycks lika stark som när hon jagade OS-guld. Och hon ser vi ljusningar:

När ryska längdförbundet senast valde ny president blev det – en kvinna(!).
Förra storstjärnan Jelena Välbe, en uttalad dopningsmotståndare, sitter nu på högsta position i förbundet, och jag förutsätter att en av hennes mest prioriterade uppgifter blir att sanera inför de olympiska spelen i Sotji 2014.

Jelena Välbe – numer en maktfaktor även vid sidan av spåret.

En bra början kunde ju vara att kasta ut landslagets kock, eller manager, eller vad han nu är: Jurij Tjarkovskij.
Det borde ju inte vara så svårt – det är ju trots allt vad man har lovat Fis.

Med drygt tre år kvar till OS på hemmaplan står rysk idrott i ett vägskäl.
Vägskyltarna har samma text, ”Nytt blod”, men pekar åt olika håll.
Jag hoppas på Välbe.
Först när tränar- och ledarstaben består av människor med en modernare syn på idrottens etik och moral, har rysk idrott kommit någon vart.

/ Jonas

Jonas Karlsson följer ni även på Twitter:  www.twitter.com/SVTKarlsson

Åsikterna var många och olika.
Men en majoritet av er som följer Vinterstudion (66 procent för att vara exakt) anser att det är för många masstarter i Världscupen.
Jag håller med.

Jag är inte en rabiat motståndare till masstarter. Tvärtom. Jag tycker att de fyller en funktion och att det i många fall är en bra tävlingsform.
Men femmilen – den tävling som ska vara det stora kraftprovet – vill jag se med intervallstart.
I synnerhet i mästerskapen.

Masstart. Allra längst bak i bild ser ni slutsegraren Petter Northug.

Det sägs ibland, felaktigt, att det är ”enkelt” att hänga med i en klunga.
Allt är relativt. Natutligtvis kräver det sina lungor och sitt hjärta (till och med en topptränad krönikör släpper efter toppåkarna efter cirka fyra meter).
Men det är betydligt lättare att haka på någon, än att själv göra jobbet.
Och ska femmilen vara den stora kraftmätningen inom längdåkningen, ja då tycker jag att man ska få göra jobbet själv.
Inte bara åka snålskjuts och vänta in en spurt.

Och läs nu inte in någon kritik mot exempelvis Petter Northug i detta. Han är ett fysiskt praktexemplar och den mest drivne taktikern i världen. All respekt för alla hans framgångar. Det är tävlingsformen det är fel på.

Men min främsta invändning mot den utveckling som Fis driver är annars att reglerna och förutsättningarna ständigt ändras. Publiken hinner knappt vänja sig vid en sak innan det är dags för en annan.
Det är spurtpriser och bonussekunder, bonuspoäng och klättringar uppför och nerför; ibland A-finaler och ibland B-finaler; ibland skidbyten, ibland fler skidbyten.

Förslag lär redan ligga om bonuspoäng för den som byggt sina egna skidor; det ryktas även om tidsavdrag för längsta skägg (Mats Larsson liggger här i framkant) samt diplom för högsta hatt (det sägs att Teichmann håller på att utveckla en jättehatt).

Lill-Hulån har lagt en bra grund för kommande formtoppningar

För 13 år sen både Capol och Vegard Ulvang parkerade i virrvarr av stavar och skidor i en backe i Castelrotto.
Dom kom ingenstans.
Idag rusar dom fram, hand i hand över snöklädda vidder, med dollartecken för ögoen.
Söderut – mot de stora tv-bolagens öppna famn.

I södra Europa går det nämligen inte att uppbringa en enda kommentator som kan förklara hur intervallstart fungerar. Däremot vimlar det av genier som tycker att regelboken i exempelvis Tour de Ski är lika enkel som kvantfysik.

Här en italiensk skidkommentator. Redan som fyraåring begrep han, och kunde förklara, de grundläggande teorierna bakom fenomenet Tour de ski.

Men visst – om vi bortser från alla regler om spurtpriser, extrasekunder, bonuspoäng och skidbyten och stilbytenoch allt annat, så inser också jag att det finns en enkelhet i att den som kommer först i mål vinner. Men vägen dit måste för en oinvigd nuförtiden vara nog så komplicerad som en intervallstart.

Ovan: Ett utdrag ur den österrikiska läroboken ”Konsten att förstå intervallstarter”. Variabeln ”a” står här för sluttiden för en åkare.

Internationella skidförbundet ska i alla fall ha lite cred: dom hymlar inte med sanningen: Money talks.
De största marknaderna bestämmer. Det är naturligtför en sport som vill expandera.
Hade Sverige haft 80 miljoner invånare, och hade bara Norge och Finland varit lite större, hade vi sett en utveckling mot fler intervallstarter i mästerskapen.
Att komma och gapa om tradition hjälper naturligtvis inte.

Men lilla konservativa Sverige har faktiskt chansen att hämnas. Jürg Capol sa igår att det finns möjlighet för en mästerskapsarrangör att söka dispens.
År 2015 arrangeras längd-VM i Falun och visst vore det väl läckert om den svenska organisationen utnyttjar det tillfälle som Oslo-VM struntade i (det kom visst något emellan förslag och genomförande).

Men femmilen 2015 på Lugnet skulle alltså kunna avgöras med intervallstart. Chansen finns, om nu viljan finns att driva frågan.
Jag är inte så optimistisk. Men visst vore det väl dumt att inte ta chansen när både de svenska skidåkarna och publiken föredrar den individuella tävlingsformen?

/ Jonas

Jonas Karlsson finns även på twitter: www.twitter.com/SVTKarlsson

Rubriken är en travesti på ett känt uttryck av Mark Twain.
1876 skrev amerikanen romanen om Tom Sawyers äventyr, som handlar om en busunge som hittar på allehanda hyss.

Hade Twain levt idag hade nog Toms busstreck inte varit att sno kakor från Tant Polly, eller förstöra hennes staket.
Nä, dagens glin hittar på andra saker – som att sprida felaktiga rykten på nätet.

Ni som följer Vinterstudion via www.facebook.com/SVTSport har förvånats, upprörts och fasats över vad som stått där.
Men ni kan vara lugna – Vinterstudion läggs inte ner utan kommer att fortsätta under flera säsonger framöver.
All annan information är direkt felaktig.

Så istället för att låta er luras av människor som har för lite att göra i livet, så kan ni lugnt se fram emot många fullspäckade helger under vintern.
Vi är närmast tillbaks första helgen i december, med Skidskyttepremiären i Östersund.
Ses då!

/ Jonas

Jonas Karlsson finns även på twitter: www.twitter.com/SVTKarlsson

Normalt sett är det så trångt att allt utrymme ni inte ser i tv är väggar, lampor, tv-skärmar, människor eller allmän bråte. Bakom kameror med (stora vidvinkelobjektiv för att öka rymdkänslan) trängs fotografer som knappt kan röra sig bland matlådor, dricka, kaffe och kläder.
Men i tv ser det snyggt, prydligt och rymligt ut.

Vinterstudiokåta! Snart klart för sändning. Redaktörsblomman, Klippan Kenta, vår kamin  
och Foto-Frissse, som av nån anledning antagit skepnaden av en fotbollshuligans vålnad

Regeln är nämligen enkel: allt som inte syns i bild kan se ut hursomhelst. Och gör så.
Ibland kan även saker i bild se ut hur som helst, men det är en annan historia.

Konkret exempel:
Förra helgen var jag i Bruksvallarna med Foto-Pelle. På söndag kväll skulle vi medverka live i Sportspegeln. Det var svinkallt, men gick okej.
Visserligen tycktes ingen bry sig speciellt mycket om vad jag sa, men efteråt fick jag ett par sms som berömde min snygga klädsel.
Alltid något.

Men hade Foto-Pelle velat jävlas hade han kunnat tippa kameran lite lite och filmat två centimeter längre ner; då hade alla kunnat se att helheten var lika iskall som vädret över Bruksvallarnas skidstadion. Nedanför rocken: tv-sportens blå täckbyxor och stora varma kängor.

Live från Bruksvallarna. Snyggt upptill (kläderna alltså) – tveksamt nertill.

Men nu är Foto-Pelle en hyvens man. Och dessutom hade han huvudet fullt av annat. Bokstavligt talat.
Grejen var att när jag Programledare Pops pratade med mig från Spegelstudion så hörde jag Pops genom en mobiltelefon.
Nu hade jag lyckats slarva bort min handsfree, så för att slippa hålla luren tryckt mot örat (vilket hade sett aningen fult ut i sändning)  så fick jag låna Foto-Pelles mobil, med handsfree.

Problemet då var bara att Foto-Pelle, som skulle få kommandon från Stockholm via mobiltelefon, nu inte hade någon lur med lurar.
Och eftersom han behövde båda sina händer för att filma med så återstod bara en enda lösning – att tejpa fast min telefon runt huvudet på honom.
Så blev det.

Vi tog 547 bilder. Detta var den bästa på Foto-Pelle.

Ni kan ju tänka på det, när Vinterstudion drar igång idag: att hur snyggt och prydligt det än (i bästa fall) ser ut i studion, så
är det förmodligen ett mer eller mindre organiserat kaos cirka en decimeter utanför bild.
Det kan, om inte annat, vara en liten förklaring till de gånger vi ser ut att vilja brista ut i oförklarliga gapskratt.
Idag sänder vi sju timmar. Jag lovar – det händer en del.

Temperaturen stiger. Men det är svinkallt.
I eftermiddags landade vi i Kiruna, efter en behaglig 90-minuters flight från Stockholm.
Med på planet var det ryska och norska laget (minus Northug, som kanske kommer imorgon om han mår bra).

Pratade som hastigast med några i det norska lägret:
Björgen såg avspänd ut ”Det känns kempebra”.
Ole Einar Björndalen ”inte nöjd med förra helgens premiärtävling, tror det kan gå bättre nu när jag släppt på träningen lite mer”.
Vallaren Ulf Olsson: ”Jag är imponerad av Therese Johaug, hon skejtar mycket bättre i år än tidigare”.

Skejt var också samtalsämnet under den dryga timmen i bil ner till Gällivare.
Grejen är nämligen att Redaktörsblomman inhandlat ett par nya skejtskidor, som han såååå gärna ville testa omgående när vi kom fram.
Själv var jag synnerligen tveksam. Det är nämligen rätt kallt här.
Toppnoteringen, eller snarare bottennoteringen, längs vägen från Kirunas flygplats (Köldlanda) till Gällivare var -24,5 grader (källa: hyrbilen).

Jag brukar tycka det är jobbigt att dra ner en massa luft i lungorna redan vid rumstemperatur. Somliga skulle kanske säga att det beror på bristande kondition. Själv väljer jag att hänvisa till en mexikansk schaman, som 2007 hävdade att jag hade demoner i bronkiolerna.
Dessa kunde med enkelhet drivas ut genom att bada i eteriska oljor, men jag gjorde aldrig detta.

Här ges ni en unik möjlighet att studera ursprunget till min köldintolerens.
(Lungan är i skala 1:1)

 
Men Redaktörsblomman tjatade på och ju närmare Gällivare vi kom, desto mer steg temperaturen. När vi körde in i Gällivare (jag skäms över att säga det, men vi åkte fel först och cirkulerade i några minuter downtown Malmberget, en liten miniskandal) så var det rena värmeböljan, -18,5.
Därmed var det bestämt. Banorna – och skidorna – skulle testas. Slut på tjatet. Bara bita ihop.

Redaktörsblomman klev på och var som en kalv på grönbete. Hans nya lagg gick som spjut i elljuset.
Själv var jag mer som bambi på hal is, med grym träningsvärk efter en timme bordtennis och två timmar badminton igår kväll. Inget flyt.
Men jag bet i. Frusen som en isbjörn i en ismaskin tog jag med stor möda rygg på redaktören (som – och det här är ingen överdrift – är en av Sveriges bäst tränade 41-åringar med en träningsdos på ca 540 kvalitativa träningstimmar/år).
Ett varv.
Sen var det inget roligt längre.
Blomman däremot, tycktes helt oberörd av det arktiska klimatet och flinade att han nog skulle köra några varv ytterligare.

Kanske finns det en logisk förklaring i Blommors och Krönikörers anatomi och fysiologi.
När mina mänskliga luftvägar skrek av obehag fortsatte Blommans cellandning och citronsyracykel som om inget hade hänt. Troligen njöt han av att absorbera all koldioxid jag andades ut.
Det hela var orättvist. Jag gav upp.

 Så medan jag satte mig framför brasan i den enorma lappkåta, som för fullt håller på att byggas om till Vinterstudio, drog min kollega ner några tusen liter iskall luft i lungorna.

Jag har en känsla av att jag kommer framstå som den klokare av oss när vi möts vid frukost imorgon.

Värmer mig i vår lappkåta, som kollega Kenta sliter för att göra om till Vinterstudio.

Först efteråt, när vi skulle ta några bilder till minne av premiärpasset, begrep Redaktörsblomman hur kallt det var.
Min mobiltelefon är av senaste modell och säkert jättebra. Den är splirrans ny och flitiga asiater borta på en halvö söder om Kina har gjort den snygg, cool och funktionell.
Med ett förbehåll – funktionaliteten gäller inte vid temperatur ner mot den absoluta nollpunkten.

Under 76 sekunder togs fyra bilder. Här har ni den oredigerade bildserien:

 Den första bilden blev okej, men Foto-Frisse var som vanligt inte nöjd utan….

… tog en till, som även den blev bra. Ja, till och med så bra att kameran gjorde den dubbbel…

Vad kameran ansåg om den sista bilden är aningen oklart. Cirka en sekund senare la den ner verksamheten.

Jag var alltså inte sämst på att uthärda svinkylan i Gällivare. Även om Redaktörsblomman knäckte mig i spåret så slog jag min mobil med hästlängder. Det var en liten seger för mig. En viktig sådan.

Imorgon tar vi nya tag. Då ska det bli hisnande -7 grader. Och jag lovar att köra minst 20 kilometer.
Men först ska jag medverka i Gomorgon Sverige strax efter kl 10.05. Då premiärvisar vi nog vår Vinterstudiokåta.
Nu ska snart sova. I bastun.

/ Jonas

Igår kväll var den nästan för bra. I alla fall för Pops, som hade mycket svårt att hålla sig fokuserad under inledningen av den efterföljande tv-sändningen.
Anledningen var naturligtvis Stig Strands reaktion när sanningen om hans onda tå avslöjades.
Den olyckliga olyckan.
Det är tur att vi har Aleksej Drygin, ni vet mannen som fick en svensk landslagsdäkt av Stig Strand i julklapp; han är en en aldrig sinande källa av information när det gäller Strand.

Ni som missade programmet den kan se den senaste Olympiska Uppvärmningen här:

[There is a video that cannot be displayed in this feed. Visit the blog entry to see the video.]
 

Andrej Drygin träffar ni troligen även ikväll.

Men vi får en del kritik också. Den vanligaste gäller att vi lovar en massa saker som vi inte håller.
Så är det!  (skrivet av Pops).

Vissa dagar kommer våra redigerare och frågar om dom kan hjälpa till. Då har vi inga idéer.
Nästa dag har vi typ 182434 idéer,  men bara två redigerare.
Visserligen Sveriges två bästa redigerare, men fortfarande bara två.
Och dom brukar då ha fullt upp med att jobba livet ur sig till våra tv-program.
Men vi ger inte upp. Löften är löften och de ska hållas.

Så för att svara på era frågor:
Den Olympiska citattävlingen är utlyst och en lista på skönaste OS-inslagen kommer att sammanställas.
Oklart när, men förslagsvis innan OS slutar.

Vi har även lovat att visa lite mer hur det der ut utanför och framför allt under vår studio (vår Olympiska Vinterstudio står stadigt på taket till en etagelägenhet där det bor 13 tjejer. Det är sant. Varje gång vi ska gå till en sänding passerar vi genom deras vardagsrum. Det hela är en smula märkligt. Men så är det (Pops).
Det inslaget är på gång. Det också.

Men trots att vi har kastat upp en massa bollar och bara plockat ner ett fåtal, tar vi oss här friheten att dra iväg ännu en.
Vi tänkte ägna någon uppvärmning åt droppa lite sköna namn på OS-deltagare. Kanske redan ikväll.

Så kom igen och bombardera Den Olympiska Uppvärmningen med sköna namn på olympier.
Vi brainstormade lite snabbt i bubbelpoolen nyss och fastnade för australiske skidåkaren Ben Sim,  tyska konståkerskan Sarah Hecken och kinesiska skidåkaren Man Dandan.
Coola namn. Men min favorit hittills är nog ändå vitryska freestyleutövaren Alla Tsuper.
Smaka på den.
Alla Tsuper.
Så är det (Pops!).

Alla Tsuper. I väntan på efterfest?

Kom igen. Gå loss i kommentarsfältet och ge oss lite underlag för kvällens Uppvärmning.
Den som kommer upp med bästa namnet vinner ett Olympiskt uppvärmningspris.
Kanske redan i kvällens sändning.

/ Pops & Karlsson