Jetlag:ad vaknar jag nu kl 05:30 på morgonen. Jag är normalt inte särskilt morgonpigg. Inte alls faktiskt, så det hela känns lite bakvänt.
Tröttare är man då på kvällen när man ramlar in i lägenheten här i Whistler.
Det är ju nämligen så att vi ska hysas in någonstans när vi reser omkring i detta jobb.
Och det kan se olika ut.
Och då menar jag verkligen olika.

*** 

Så här är det:
Ibland bokar vi boende själva. Med förhållningsorder: Vettigt boende till vettigt pris.
Ibland bokar vår resesamordnare Gun-Britt åt oss och ibland inför stora mästerskap finns utvalda mediahotell som vi får förslag på.

 ***

Inför resan till Maribor för några helger sedan fick jag ett tips på hotell.
Från Ejeborg Kommentator. Han sa: Hotel Piramida.
Kan väl säga så här:
Det är inte det största rum jag haft. Utan definitivt det minsta!
Jag skojar inte – det var 2.10 x 2.70 meter!
Vi var tvungna att mäta. Fotograf Ancan och jag.

Fotograf Ancan i det lilla hotellrummet i Maribor

Jag twittrade om saken och funderade ärligt på hur jag skulle få plats egentligen. Då blinkar det till i mailkorgen. Ett meddelande från en vän. Också på jobbresa: ”Jag sitter i en svit på 46 kvadrat”
Nu misstänker jag starkt att min vän överdrev något. Han kan gör det.
Men ändå. Sådär lagom kul.

Det rätt billiga priset till trots blev det ett av de dyrare kvadratmeterpris jag haft. Ejeborg Kommentator är hädanefter ganska långt ner på min ”tipsa-hotell-lista”.
Men nu blir det ju inte alltid så här.

*** 

Fridrotts-VM i Osaka 2007:
Vi var sex stycken som av nå´n anledning fick vi bo på ett annat hotell än resten av truppen. Alla de andra var inhysta på mediahotellet Hilton.
”Se där ja..” tänkte vi andra lite fundersamt ”..det lät ju bra för dom”
Det var innan vi klev in på vårt hotell.
Mitt rum hade en stor hall. Jag öppnade dörren till det jag var övertygad om var en garderob.
Det var det inte.
Det var ingången till ett badrum som typ var större än mitt vardagsrum hemma!

En handfatsdel med stora speglar och klädda stolar. Till höger badkaret och till vänster en toalettavdelning och en duschavdelning. Det var galet. Man fick inte ens ta frukost själv; man blev serverad av en servitör.
Det var annat än 2.10 x 2.70 det.

Annars är min schystaste hotellupplevelse en svit på Wynn i Las Vegas. Men det vara inte i jobbet; var där på bröllop. Dock inte mitt eget.

Sviten i Las Vegas. Badrum a la Osaka

Som sagt det är olika.
I Whistler under OS bor vi alla på samma ställe. I ett lägenhetshotell-komplex. Jag ska dela lägenhet med Yvette och Birgitta. Som börjar trilla in ikväll.
Det blir nog bra det.

Vi bor riktigt bra. Självhushåll, med öppen spis och det finns varm utomhuspool.
Jag har fått ett stort sovrum med eget badrum.

Lägenheten i Uppe Village, Whistler

Här är definitivt större än i Maribor.
Kanske inte riktigt lika tjusigt som i Osaka.
Men det är här jag ska bo. En månad.

Det rasar in mail till redaktionen när vi sänder. Alla möjliga. Och omöjliga.
Det är glada mail med tillrop. Det är irriterade mail om uttal.
Det är frågvisa mail. Enkla frågor. Och svåra.
Ibland överför någon sina aggressioner – som egentligen är riktad åt nå´t helt annat håll – på oss.
Ibland är vi bäst. Ibland dumma i huvudet.
Det är en salig blandning. Av känslor och information.
Och det finns mail som tar priset.

Som när Popsen förvandlades från jävla svin till underbar på 12 minuter.

Eller det minst sagt hatfulla mail som damp ner hos Krönikören efter att han hade gjort OS-krönikan förra året. Det fanns nämligen inte med:
”en enda bild från Fotbolls-EM”.
I OS-krönikan.
Vår krönikör svarade lugnt, nå’t i stil med:
Jag hade inte med bilder från Fotbolls-EM av den enkla anledningen att EM inte ingår i OS.

 ***

Idag händer det igen; mitt under brinnande sändning, mitt under Tour de Ski.
Daniel Rickardsson håller på att göra nå’ t stort. Han är nästan ikapp ledande Lukas Bauer.
Våra kommentatorer är fullt upptagna. Entusiastiska. På hugget.
Då när man tror att det ska dimpa ner mail med frågor om Rickardsson och klassisk teknik landar ett helt annat mail i skid-inkorgen.
Oväntat. Udda.
Håll till godo!

Hej Emelie
Ni kan få läsa en dikt av mig : )

Åtta dagar snö

Som en vigselring
förpackad i sin ask av ädelträ
bärs skidvallan ut

den som förut varit
sältan av stearin
och som numera är små droppar
het dagg
från Cumulusmolnet

lika hemlig
och förödande vacker
som krokusbladet
för botanikern

på sin väg mellan dem medeltida
Borgbefästningarna i Düsseldorf och Prag

där bäckmörkret råder 
och där snön smakar rosa och Wiener melange

Patrik Persson i Luleå. Han fick oss på redaktionen att le litegrann här på eftermiddagen.
Oväntat och kul.
Ungefär som Rickardsson seger…

22 december. Två dagar till julafton.

Vinterstudion har julledigt. Så också världscupen i skidskytte, längd och alpint.
Inte Sportnytt. Är inne och kör SVT Sports mördarpass.
RK1 heter det. Reporter – Kväll – 1.
Det innebär att man pigg och glad är på jobbet kl 09.00.
Sen lämnar man inte bygget förrän 22.30. Då är man definitivt inte lika pigg som när man kom.
Denna dag är det ski cross för min del. Anna Holmlund satte världseliten på plats igår och ska köra idag igen.

In genom dörren studsar vår Krönikör. Lite stel studs dock.
Studs för att han inom 24 timmar drar på semester till New York och sen till nå’t varmt skönt ställe som man gärna inte vill höra talas om (paraplydrinkar ingår visst….).
Stel på grund av ett badmintonpass kl 06.00.
(Krönikören börjar så smått närma sig redaktör Blomman vad gäller träningsgalenskap.)

 ***

På Krönikörens skrivbord ligger snyggt hopvikta kläder. Studiokläder till OS. Ett par tröjor i vinrött och kamel. Och diverse skjortor.
På mitt ligger ostrukturerade högar med papper. Gamla startlistor från Big Air-tävlingar, artiklar om Andreas Thorkildsen och Robin Söderling och en och annan post it-lapp i ilsken färg.

Krönikören som ska vara borta ända till OS försöker lite smidigt lämna över delar av sin packning till andra OS-resenärer. Kenta (vår super-fixare) ser till att allt som ska med till OS skeppas över i tid.
Där försöker vår Krönikör.

Krönikör’n: Hörde att du skulle packa med Pillans och Magdalenas studiokläder…får du plats med mina också?
Kenta: Det där vet jag inget om. Vem har sagt det? Jag har inte så mycket plats kvar…
Krönikör’n: Hmm…tänkte om jag kunde skicka med min skidor också!
Kenta: Öh.. mina kollin får inte vara högre än 1 meter och 50 centimeter… (Krönikören inser att hans skidor är längre än 1,50…)
Krönikör’n: Då skickar jag skidorna med Jacob!
Krönikören studsar vidare.

Vet inte om Jacob Hård vet att han ska ta med Krönikörens skidor till Vancouver.
Det blir en kul överraskning.
En OS-resa innebär att man är borta nästa en månad och varje gram man kan undvika att ha med sig är hårdvaluta; full vinterutrustning för 30 dagar och max 20 kg på flyget.
Men det är klart – Krönikören har en (eller två) upp på Hård.

 ***

Anna Holmlund är på nytt snabbast i kvalet och vinner både åttondels-, kvarts- och semifinal.
Och som hon kör finalen. Vi ser en grym start och ledning från början till slut. Igår vann hon över den regerande världsmästarinnan och idag är hon före den tidigare VM-ettan.

Jag börjar ringa till ski cross-gänget i Italien. Samtidigt får jag ett meddelande via den interna chatten.
Det är den studsande Krönikören.

Krönikör’n: var e det dom kör?
Lotta: Innichen / San Candido Italien
Krönikör’n: guten takk
Lotta: får lite byggmark-varning…på både holmlund och björnlund..
Krönikör’n: hur tänker du? genombrottsmässigt? två raka…sen…inte så mycket mer i Byggis fall…
Lotta: båda vinsterna har kommit i samma backe…två dar efter varann…det kan vara så att det passar dom ruskigt bra…det är bara mina tankar just nu….ska bli spännande att se nästa tävling…
Krönikör’n: du kanske vill bli krönikör?  =) (här funderar jag över om man måste börja studsa då..känns jobbigt..)
Lotta: tänker du blogga i ämnet? Funderar själv, men hoppar om du gör det…
Krönikör’n: Alsing vill ha en krönika, men jag tror knappast jag hinner…

Sportnyttredaktör Alsing fick ingen krönika.
Krönikören skrev ett twitter-inlägg på 140 tecken i ämnet och studsade sen ut från redaktionen.
Med en paraplydrink i ena handen.
Skidorna lämnade han på Hårds skrivbord.

 ***

Både Anna Holmlund och Jesper Björnlund (puckelpist) har börjat säsongen på bästa tänkbara sätt.

Två raka vinster. Två dar efter varann. I samma bana. (Precis som Byggmark gjorde i Kitzbühel 2007)
Och genast fylldes tidningar, radio- och TV-sändningar med rubriker om nya medaljhopp i OS.

Jag tycker det är skitkul med svenska framgångar.
Och jag hoppas att både Jesper och Anna lyckas i OS.
Det som skrämmer mig är alla rubriker.
Det som får oss att hoppas, men som riskerar att förvandlas till press.

Det är inte lätt att lyckas i ett OS. Speciellt inte i grenar där man bara har en enda chans.
Det är så mycket som ska klaffa. Kroppen ska vara i bästa form.
Bana och väder ska passa. Man ska vara lagom nervös och materialet ska funka perfekt.
Dessutom finns det konkurrenter som höjer sig i stora mästerskap.

Anna Holmlund är ung. Hon började träna med landslaget förra hösten i en gren där rutin är till stor hjälp. Hon gjorde sin första världscupstart i januari och ska vara som bäst till OS 2014. Hon är cool nog att greja det här, men jag hoppas inte pressen blir för stor.

Jesper Björnlund blev utsedd till årets rookie i världscupen och chockade världen med att bli 5:a i OS i Turin 2006. Sen har det gått trögare.
Talangen och förmågan har funnits där. Men han har haft svårt att få ut det.
Framgångarna efter OS uteblev.
Ny tränare ifjol. Jean-Paul Richard (JP) från Kanada.
Och nu i premiären kom Björnlunds första världscupsegrar. Han säger själv att JP säger åt honom: ”Du måste tro lika mycket på dig som jag gör”.
Kanske har han börjat göra det.
Kanske lossnar det nu för Björnlund. Hoppas det.

Det ska bli oerhört spännande att se nästa världscuptävling.
I både ski cross och puckelpist.

Det kommer säga en del. Om Holmlund och Björnlund.
Då är det nya förutsättningar. Och framförallt en ny bana. Eller pist.
Då kan vi verkligen börja ana om de gör en Holmlund eller Björnlund. Och inte en Byggis.

***

Det är så jag tänker då mördarpasset börjar nå sitt slut.
Klockan närmar sig 22.30 och jag erkänner: piggheten försvann nå’n gång tidigare under kvällen.
Studsade kanske ut samtidigt med Krönikören.
Bestämmer mig för att njuta av Holmlunds seger – igen.
Och inte se för långt. Som till ett kommande OS.
Jag loggar ut istället. Nu är det jul.

Det finns blickar man inte glömmer.
Ni kommer ihåg Christian Olssons ögon inför ett av hoppen i OS i Aten 2004.
Ni minns Mats Sundin när Sverige vände ett 1-5 underläge till vinst mot Finland i Hockey-VM i Helsingfors 2003.

Jag har sett ett par till sådana ögon. Som tyvärr, tyvärr inte finns på bild, men som har etsat sig fast hos mig och istället blivit en bild på min näthinna.
Det var en blick som gjorde att jag reste mig och gick.
Jag fick nämligen veta: det här är redan avgjort.
Jag behövde inte se resten av tävlingen. Jag gick direkt ut och ställde mig i mixed zone.

Jag stod i vår sändningsbuss i Östersund under skidskyttepremiären.
Står man i bussen ser man alla olika kamerabilder som bildproducenten har till sitt förfogande. Det som kommer ut i rutan är bara en liten del av allt som finns att välja på.
Jag följde honom längs banan via kamerorna.
Det handlar om Ole Einar Björndalen.

Han hade misslycktas på distansen.
Blev 43:a och var förstås inte nöjd.
Har man 32 VM-medaljer, 9 OS-medaljer, 156 pallplatser, 90 världscupsegrar och 6 segrar (och 12 raka topp-tre-placeringar) i totala världscupen, så är en 43:e plats ingen kul upplevelse.

Nu var det en ny tävling.
Jag har sett honom göra det här så många gånger. Det han gör på vallen går på automatik, men den blick han hade när han kom in för skyttet den här dagen har jag aldrig tidigare sett.
Den går inte att beskriva. Men de som såg den visste.
Idag är han oslagbar. Han hade bestämt sig.

****

Vet inte hur ofta vi säger och hör att Björndalen är en fantastisk idrottsman. Men det var först när jag låg på ett hotell i Norge för några veckor sedan och läste på inför ett kort möte med denne store skidskytten som det på riktigt började sjunka in.

Han gör sin 17:e världscupsäsong.
17 år. Det är lång tid.
Ole Einar är född året före mig. För 17 år sen gick jag på gymnasiet, hade för stora glasögon och visste inte alls var jag skulle ta vägen i livet. Oändligt mycket har hänt sedan dess. Det är bara att sätta sig ner och fundera över vad du hunnit med de senaste 17 åren.

 ****

Björndalen han har erövrat en vintersport. Ingen vintersportare har vunnit mer.
Ändå är han precis lika motiverad idag som då.
Han kan inte svara på varför.

Jag frågade vad motivationen är.
Att göra det perfekta loppet? Att vinna? Slå rekord?
- Det är klart man vill göra ett perfekt lopp, jag älskar att träna och se vad jag kan göra bättre, men jag vet inte varför jag fortfarande är så här motiverad.

Han bara är det.
Och jag har verkligen förstått det.
Jag har nämligen sett det.
I blicken.

Varning!
- Du som tycker det är hink och spade-nivå här har helt rätt. Sluta läsa omedelbart och hoppas att det illa kvickt kommer in ett nytt, seriöst inlägg
- Detta är det sista jag har att säga i just den här debatten
- Om du läser vidare gör du klokt i att läsa tidigare inlägg. Annars begriper du inte hälften. Det senaste hittar du här.

Jorå.
Man försökte höja nivån här.
Med ett antal uråkningar i Besvärliga Val d’Isère.
Det gick sådär. Pops miniatyrbygges höga tak är nämligen väldigt lågt.

Men vilken fin liten studio, Popsen.
Förstår att den tog två veckor att bygga.
Tycker dock att den är lite för röd. Lite för Sportspegel-lik.
En del bitar borde gå mer i en lila ton.
Du borde målat om.

Det roligaste:
att det är ”Nykomlingen” (läs Lotta ) som fortsätter ligga bakom Stjärnans (läs Popsens) idéer till blogginlägg.
Är nu uppe i 2 av de 5 senaste alstren.
(Om man inte räknar med det första försvarstalet. Annars skulle jag stå för över hälften av Stjärnans idéer – och det vore inte bra för hans image.)

Förresten 1:
Jag tror inte jag är den förste som varit kräksjuk i Vinterstudion.
Popsen? Nå’t du vill berätta?
Tror jag ska börja ta provision. För mina idéer alltså. Är ju snart uppe i Clownens publikationstakt.

Förresten 2:
Popsen fortsätter stjäla från andra:
”Däckad efter en (1!) Vinterstudiohelg”
Det är taget. Från Polisen.

*** 

Men vad gör det. Nu ska vi snart ha julfest.
Då ska jag dansa mig fri från hån och trakasserier.
Då ska jag ska ta mig en svängom.
Med Polisen. Och med Clownen.

Och Popsen – han är efter det här skyldig ”Nykomlingen” minst två danser.
En för varje idé (eller om du vill: stöld).
Fast det är klart – jag tvivlar fortfarande på Stjärnans danskunskaper.
”Mästerdansaren” satt mest på golvet under danstävlingen ifjol.
På en tidning.
En märklig syn.
Han vann en fruktkorg för det.

Kanske ska ta och recensera istället?
En polis, en clown, en stjärna och ett dansgolv.
Det kan bli grejer det.
Det kan bli en ny krabb-dans det.

/”Nykomlingen”
som gjort både VM, alpin världscupavslutning, skidskyttepremiär och annat smått och gott för tvååringen.

“…it was one of the nastiest (as in ugly hard) races I’ve ever raced.”
Så skrev Ted Ligety igår efter andra platsen i super G.
Och då var han ändå på pallen.

Vi har hört det några dagar nu. Att det är svårt att åka utför i Val d´Isère.

Och vi hörde det nästan till leda under VM senast. Ni vet det där världsmästerskapet vi på många sätt vill glömma.
Radera ur minnet. I alla fall för svensk del.

Och igår när herrarna körde super G så var det många som var ute och svajade. Fler körde ur. Några kom ner och i mål, men särskilt snyggt var det ju inte.

Jag blev lite nyfiken. På uråkningar.
Tänkte: Detta måste kollas upp!
Så.. lite Val d’Isère-statisk. Mitt i dopningsdebatten här på bloggen.

Gårdagens super G:
32 körde ur
36 kom i mål
Nästa halva startfältet försvann i ett snömoln!
Det är anmärkningsvärt.
Järbyn startade inte ens. För svårt och för dåliga förhållanden, tyckte han.

I superkombinationen i fredags gick det lite bättre i super G-banan:
17 körde ur – 39 klarade uppgiften.

VM februari 2009:
Super G: 20 stycken var de som halkade omkring och försvann. 47 tog sig ner.
I störtloppet i samma VM försvann mer än en fjärdedel av startfältet.
Siffrorna: 10 mot 28.

I december 2008 kördes också super G (superkombination) i den franska skidortens VM-backe.
Inte såg det roligare ut då heller. 26 stycken av de 67 på start kom inte i mål.

I februari 2008 kördes det första testet i VM-nedfarten; störlopp (superkombination).
Då var det faktiskt bättre. Då var de bara 10 stycken som inte klarade av hanget. Av 51 startande.

Nu är det förstås mycket som spelar in. Väder, underlag, material, form och hur väl man känner nedfarten. Till exempel.

Men om vi tar och jämför med en av de svåraste utmaningarna för de alpina herrarna.
Kitzbühels Hahnenkammrennen.
I det fruktade störloppet så har i de 3 senaste tävlingarna totalt (bara) 13 åkare kört bort sig. Och då har de som kommit i mål i respektive tävling varit: 46, 55 och 47 till antalet.
Det skulle betyda att de senaste åren så har 9% av startfältet inte tagit sig ner i Österrikes skräckhang.
(Räknar man med super G: 11%)

Det är inte ens i närheten av vad vi kommer upp i då vi räknar igenom tävlingarna i Val d’Isère.
Bästa siffran: 20%.
Och den sämsta: 47%. Det var igår det.
För att citera Aksel Lund Svindal:
”I thought yesterdays (fredagens reds anm) race was tough. Today was crazy.”

Besvärliga Val d’Isère alltså.

Måndag 7/12
Loggar in på bloggen.
Ser Popsens senaste utkast. Inte publicerat.
Konstaterar att det handlar om politik; om Sahlin, Carlsson och Ferry. En textpuff för Ferrys krabb-dans i Lilla Sportspegeln finns med i texten.
Bra. Loggar ut.

Börjar skriva ett eget inlägg under arbetsnamnet: ”Den där Ferry…”.
Kollar upp med webb-Linn hur jag ska få ut vårt klipp med Ferrys krabb-dans i bloggen. Allt ser ut att gå rätt.
Sen händer det.

Nå’t olämpligt – eller ett virus – kommer i vägen.
Jag däckar i magsjuka i 2 dygn. Vaknar sen till något. Loggar in på bloggen.
Och upptäcker: Stöld!! Ren och skär blogg-inläggs-stöld!

Under min bortavaro har Popsen skrivit om sitt utkast.
En puff för Lilla har förvandlats till ett klipp: Ferrys krabb-dans! Han har väntat ut Lilla Sportspegeln för att sen lägga ut dansen i sitt inlägg!

Funderar.
Hur tacklar man sånt? Ska jag rasa? Ska jag skicka ilskna mail?
Nää. Det är liksom svårt att vara arg på Pops. Vi har nämligen väldigt kul när vi jobbar.
Och man måste komma ihåg att Popsen är Vinterstudions mest lysande stjärna – han kanske får göra sånt? Eller kanske snarare: vågar göra sånt. Knipa andras blogg-material alltså. Mitt framför näsan.

Får ett svar på twitter av Krönikörn: ”We´ve seen it before.”
Så det verkar inte vara nå’n ny företeelse.
Så jag finner mig. Jag accepterar. I rise above. Så. Jag lämnar det bakom mig. Här och nu. Bestämt.

Alltså… så här gick det till:

Måndag 30/11
Stockholm vid lunchtid:
Popsen går hemma i lägenheten. Förbereder packning. Funderar över vilka tröjor som ska med: …den röda? Nja..den gröna..kanske… Sminket är redan packat. Och SVT-kläderna.
Samtidigt i Östersund:
Vi (Jag och Pelle Fotograf) har redan hunnit resa till Jämtland, checkat in på hotellet, nu presskonferens.
Sitter med Ferry och pratar dans. Han har inte så mycket att säga i frågan. Vi småpratar (jag lirkar, jag lockar) och så plötsligt:
- Jomän jo…jag har ju en egen dans. Krabban! (Bingo!)

Tisdag 1/12
Stockholm: Popsen går fortfarande hemma och funderar: …den gröna tröjan…å den grå.. den grå blir bra! Den matchar den turkosa SVT-tröjan…
Östersund: Hektisk dag för mig och Pelle (Se inlägg ”Dagen före”)

Onsdag 2/12
Östersund vid lunchtid:
Popsen har nu kommit till Östersund.
Vi har redan klippt intervjuer till dagens sändningar.
Ringer Popsen:
- Hej! Det är Lotta.
- Hej… (Popsen låter här lite disträ. Kan det beror på att det är sändning om 4 timmar? Förberedelser?)
- Vad gör du? (Hör nåt i bakgrunden…)
- Mmm…. leker med Lego. (Lego??! Öhh…inte riktigt vad jag väntat mig, men okej.)
- Jaha…Lego…jo du, angående intervjuerna med Helena och ACO..

Samtalet fortsätter med Popsen något frånvarande.
Antagligen fullt upptagen med att bygga en Vinterstudio i miniatyr. Vi bestämmer att vi ska pratas vid under mötet innan sändning.
Sändningen går som en dans. Liksom på torsdagen.
Han är inte stjärna för inte.
Trots Legot.

Fredag 4/12
Östersund tidig förmiddag:
Popsen, redaktör Blomman och sändningsproducent Mattias (även kallad MP) sitter i hotellets lobby. Förbereder helgens vinterstudiosändningar. Med körscheman långa som en transibirisk järnväg; vilket man förstår när Blomman lite besviket konstaterar: ”Körschemat är bara 583 rader…” Typ.

Jag är ute på nya presskonferensuppdrag. Loggar in på datorn, ser en inloggad Pops. Startar en chatt:
- Tja! Leker du fortfarande med Lego?
- Njaa.. vi skulle planera Vinterstudion, men Blomman och MP kan inte låta bli Lego-bitarna. Blomman leker med brandbilen och MP bygger en bil… (eller om det var en helikopter och polisbil..minns inte så noga…)

Kommer på mig själv med att fundera på om det finns lila Lego-bitar till Popsens eget Vinterstudiobygge…

Nu får ni inte ta det här som att jag har något emot Lego eller Pops.
Lego är världens bästa leksak. Så jag förstår Popsens fascination.
Och Pops är världens bästa programledare. Ungefär.
Han är bra på allt.
Han klarar alla möjliga och omöjliga TV-situationer galant.
Han är bra på att välja tröjor och han kan bygga en Vinterstudio i miniatyr.
I Lego.

Det enda han verkar har svårt för är att dansa.
Så kanske var han helt enkelt tvungen att sno vårt verk.
Får fundera på nå’n hämnd. Och inse att i det här gänget måste man hugga direkt.
Trots magsjuka.
Annars ligger man hopplöst nedbäddad i Vinterstudions efterkälke.

Ibland är det trevligt med krönikor och recensioner.
Ibland inte.
Men det är oftast inget mellanläge. Det är antingen eller.
Precis som med recensionernas innehåll.
Skriver någon ner en då skakar man bara på huvudet och tänker: ”Dom vet inte vad dom snackar om”.
Får man positiv kritik då är plötsligt recensioner riktigt roliga igen! Så är det.
Är det dessutom riktigt bra då kan det faktiskt hända att man sparar den för att plocka fram och läsa då nästa krönikör, TV-kritiker eller tyckare tycker att man är för himla usel.

Vinterstudion fick en riktigt trevlig recension i GP idag.
Och personligen (jag medger: jag är hemskt partisk) så gillar jag Vinterstudion skarpt. Jag sliter hårt för att få vara med på ett hörn. Vi har hysteriskt roligt när vi jobbar. Men det är inte alltid en dans på rosor (oftast blir det bara en smörgås till lunch).
Så ni ska få en liten jämförelse.
Vi jämför oss med våra tyska vänner ZDF:arna som också är på plats i Östersund.
Det är som David och Goliat ungefär.

Vi börjar med antalet:
SVT: 15 stycken är vi här i Östersund, 4 stycken i vår sambandscentral RBL 37 i Stockholm + Karlsson och Blomquist som kommenterat längdskidor från nå´n okänd skrubb nånstans. Totalt: 21.
ZDF: 75 stycken finns på plats (om jag räknade rätt på listorna i presscentret). Förvånande många. Det är SVT gånger 5.
Här har assistenterna assistenter. Typ.

Studio:
SVT: Vi har vår Vinterstudio.
Så. Inte mer.
Nu tar den visserligen upp halva mixed zone, men det behöver vi inte bråka så mycket om.
Jag och Pelle Fotograf har ingen egen plats. Vi delar en yta på ungefär 1,5 x 2 meter med övriga TV-team i denna zon.
ZDF: Tar en massa plats.
Först har de en liten studio som säger: ”Hej och välkommen nu ska vi lämna över till skidskyttet!” (ja..fast på tyska förstås)
Då tar den stora studion i Östersund vid. Den är så stor att den inte får plats i mixed zone. Så den har blivit förflyttad. Till den stora läktaren.
(Hur många assistenter som jobbar där har jag inte ens vågat räkna…)

ZDF:s jätte-studio vid läktaren och upploppet

En jätte-studio borde ju nu räcka. Kan man tycka. Men icke.
När det ska göras intervjuer i samband med tävlingarna då lämnar de över till en tredje studio.
Den hittas bredvid Vinterstudion och tar bara upp en fjärdedel av vår mixed zone. 

ZDF:s mindre studio. Ni ser Popsen å Magdalena i bakgrunden...

Å bredvid står vi och förundras.
Vi gör samma jobb här uppe – fast på 5 gånger mindre personal.

Budget:
Jag skulle nog få en chock om jag visste. Jag har absolut inga siffror. Inga belägg över huvud taget. Men med tanke på personalstyrkan, antalet kameror och att en kameraman tjänar betydligt mer där än här så gissar jag att vi klara oss på en bråkdel av deras budget.

Annat oglamoröst:
Förberedelserna till helgens Vinterstudio skedde i ett hörn av lobbyn på hotellet.
Popsen, redaktör Blomman och sändningsprodcent Mattias satt så länge att personalen blev helt nervösa och i rent skärrat tillstånd började springa fram och tillbaka för erbjuda dricka, frukt och annat smått å gott.
Jag och Pelle vi sprang samtidigt på presskonferenser och träningar. Redigeringen skedde på hotellrummet.

Hotellet, ja.
Det är inget fel på det. Ett bra hotell. Med god frukost.
Det finns bara ett litet klagomål.
De smala korridorerna (ni vet de där som man plötsligt kan stå öga mot öga med ett skidskyttegevär i). Efter en dag sprider sig en viss odör. En sån där efter-en-hel-dag-på-fjället-sur-underställs-odör, ni vet. Hela korridoren är nämligen fylld med halva startfältets skidpjäxor, löparskor, vanliga skor och skotorkare.
Och de sprider doftpartiklar omkring sig i den alldeles för smala korridoren.
En lustig syn. Men ingen lustig doft.

Sura sko-don i smal korridor

Jag vet inte vad den här recensionen skulle hamna under för rubrik.
Jag vet inte om jag sågar eller hyllar.
Jag jämför mest.
I ett försök att beskriva verkligheten.
Vinterstudions verklighet;
här i Östersund – där både David och Goliat får plats.
Även om vi trängs lite. Speciellt i mixed zone.

/Reporter-Lotta

Tänk dig att du är i ledning.
Det som står mellan dig och segern är fem svarta prickar, en tickande klocka, ett bultande hjärta, en vind som blåser några meter per sekund för mycket från höger och så de där tankarna: ”Sätter jag det här då vinner jag”.
Det är liksom upplagt för drama.

 -Visst är det här jobbigt?! Jag tror skidskytte är värsta sporten att titta på…plågsamt faktiskt! sa Popsen igår när vi satt inne i värmen en stund och med spänning såg Helena Jonsson skjuta fullt i sitt andra skytte.
- Jo,  svarade jag
(Man håller liksom gärna med Popsen…)
- Och tennis! Tennis kan också vara så där riktigt jobbigt…sjukt nervöst!
(Nu var det Pops tur att hålla med mig…)
Långa bollar där man tror att:
”…nu är det avgjort…nähä…men nu…näääj….nu sätter han den…men vad i…” och så plötsligt får motståndaren istället in en passering som enligt fysikens alla lagar är omöjlig att sätta.
Det ska bara inte gå. Men det gör det.

I min familjehistoria finns det framför allt en idrottsdramatiker.
Han är Gud i min idrottsvärld.
Ingemar Stenmark.
Min mamma hade så svårt för andra åket att hon faktiskt lämnade TV-rummet. Och från nå’t hörn i närheten hörde vi smått hysteriskt: ”Hur går det? Hur går det?”
En gång gick hon ut och dammade en bokhylla.

Min egen dag har varit väldigt odramatisk.
Det närmsta jag kommit ett drama var Radiosportens antenner.
Radiomännen (som för övrigt är trevliga varelser) går omkring med en låda på ryggen som har ganska långa utskott. Dom spretar ibland lite hit och dit. Och i en trång mixed zone kan dom där antennerna förvandlas till farliga grejer. Mitt ena kindben fick sig en snärt. Och en tysk fick ducka.

Men det är ingenting mot för vad som hade kunnat hända.
Glad i hågen efter dagens sändning kliver jag in på vårt hotell. Ett hotell med ganska smala korridorer. Smiter runt ett hörn på väg till mitt rum och plötsligt står jag öga mot öga med en ryska och hennes gevär.
Hon står och tränar stående skytte mitt i vår hotellkorridor.
Man hajar till. Kan man säga.

Vet ni förresten att en del fotografer nära skjutvallen har skyddsvästar?

I det upplagda dramat tappade Björn Ferry ledningen efter en bom i sista stå och slutade sexa i dagens distans.
Det imponerar på mig.
Det är bara två veckor sedan han började staka fullt ut efter sitt nyckelbensbrott.
Han saknar sex veckors skytteträning.
Men det gick bra ändå även om han kroknade lite på sista varvet, vilket normalt brukar vara hans riktigt starka sida.
Den här gången förlorade han dramat mot klockan. Och en svart prick blev kvar på skjutvallen.
Men det kändes som en liten seger ändå.
I TV-världens kanske mest plågsamma sport.

/Lotta

Vart man än tittar sker det något. Utanför presscentrat bär två funktionärer ett bord. En annan breder smörgåsar åt mig och Pelle Fotograf.
Det fixas och donas. TV-kameror testas och kablar dras. PA:t på stadion tjuter. Nå´n inställning som blivit fel.
Ole Einar Björndalen susar förbi och på vallen ställs siktet in inför morgondagens tävling. ”Bra!” skriker förbundskapten Staffan Eklund.
Kalle ”Stav till stav” Grenemark han dricker kaffe.

Och mitt i detta myller jobbar också vi. Pelle och jag.
En vanlig arbetsdag under ett evenemang kan se ut så här (Inte nödvändigtvis. Det skiftar nämligen. Men dagen idag blev… ja..så här):

Klockan 09.30: Tittar igenom intervjuer. Lägger grunden för ett Ferry-inslag för kvällens Sportnytt. Redaktörer ringer och sms:ar.
12:17: Skrapar rutor på bilen.
12:30: En halvtimme till bragdguldmedaljören ska tillkännages. Stöter på en sur funktionär. Blir inte insläppta. Springer med andan i halsen.
13:00: Helena Jonsson får guldet. Vi 1 minuts intervju. Tankar in materialet i datorn.
13:30: Springer ut för att ta bilder på damernas träning. Fryser om fötterna. Wolfgang drar en anekdot. Eklund skriker ”Bra!”. Gör fler intervjuer.
14:35: Tankar material. Äter en smörgås. Klipper morgonversion till sportnytt. Börjar föra över bragdguldmaterial till Stockholm.
16:15: Nu herrarnas träning. Fryser lite till. Hör ännu en anekdot.
17:15: Tankar igen. Smörgås. Brottas med överföringar. Ser Grenemark ta sig en kopp. Klipper klart Ferry-jobbet. Startar nya överföringar.
19:30: Stänger ner datorn.
19:37: Skrapar rutor.
19:39: Åker till hotellet. Behöver inte äta smörgås mer.

Lagom intensivt sådär. Men kul! Just nu känns det som vi stressar på mer än skidskyttarna. De glider in på vallen och skjuter in sig i godan ro medan vi springer hit och dit. De laddar in i det sista, vi kör redan på.

Hur det gick med dansen igår?
Jodå. Ferry bröt ihop av skratt och bjöd till. Eller upp.
Till krabb-dans. Obeskrivbart. Helt eget.
Kan nog ses i Lilla Sportspegeln.

/Lotta