Tre timmar kvar till den sista alpina tävlingen i detta OS, herrarnas slalom.

Ännu inga medaljer för de svenska herrarna i Whistler Creekside, men förhoppningsvis kan någon ur kvartetten Mattias Hargin, André Myhrer, Axel Bäck eller Jens Byggmark ändra på det.

Gör de det är det bra, gör de inte det är det ingen som blir förvånad eller upprörd.

Annat då med Österrike.

Den stora alpina nationen Österrike har nämligen inte heller tagit en enda medalj på herrsidan i detta OS. Och det både förvånar och upprör hemma i Österrike.

Skulle Österrike missa medalj även i dag är det första gången i den alpina olympiska historien som det inte blir några medaljer till de österrikiska herrarna.

Fast nu borde den väl ändå komma? De ställer i alla fall upp med ett starkt lag:

* Reinfried Herbst: fem pallplatser – varav fyra segrar – i vinter.

* Manfred Pranger: två tredjeplatser i vinter. Regerande världsmästare.

* Benjamin Raich: ingen pallplats i vinter (men fyra fjärdeplatser). Regerande olympisk mästare.

* Marcel Hirscher: två andraplatser i vinter.

Någon av dem nåste lyckas. Annars lär det bli utrensning i tränarleden.

Det blir det nog förresten ändå. Kraven är tuffa i Österrike. Efter förra säsongen fick över 30 tränare lämna sina uppdrag, eftersom inte resultaten var tillräckliga.

De tyska damerna har tagit tre alpina guld på detta OS. Deras tränare är österrikare. Han heter Mathias Berthold. Ett tips är att man vill ha hem honom igen…

En timme kvar till damernas Super-G.

Tar Anja en medalj till? Hon satsar på guld, säger hon. Orkar hon?

Lindsey Vonn storfavorit som vanligt. Har vunnit de tre senaste tävlingarna i Super-G. Anja har kört ur tre av fem Super-G i vinter. När hon tagit sig i mål har hon varit tvåa och trea.

Pallen alltså. Eller medalj, som det heter på OS…

Strålande väder i Creekside. Blå himmel. Solen kommer att komma fram så småningom.

Tredje tävlingen för Anja. Startnummer 21 – igen. Har hon haft i alla tävlingarna här. Är inte 21 ostraffbart? Eller är det kanske tredje gången gillt?

Strax dags för störtlopp.

Solen skiner in i hytten. Den svarta sopsäcken, som följt med i ryggsäcken runt jorden har vi hängt upp i fönstret, så att vi har någon chans att se monitorerna.

Tror de andra kommentatorerna är avundsjuka.

Nyss var en kille från arrangörerna inne och tog en bild. ”Ska visa de andra kommentatorerna hur man ska göra…”

Rutin.

Har Anja också!

Uppskjutet. Igen. Tre av de första fyra dagarna har alpina tävlingar inte kunnat avgöras i Whistler Creekside.

Katastrof? Panik? Inte då. Vi är luttrade. Vi är vana.

Jag kan förstå att tablåredaktörer och programansvariga sliter sitt hår. För att inte tala om dem som sliter för att få ordning på backarna.

Men Stig och jag är vana. Det här är inget ovanligt. Vill minnas att jag i minst ett år sagt till programansvariga att ”tänk på att de alpina tävlingarna säkert kommer att flyttas hela tiden”. Blev direkt stämplad som olyckskorp.

Men så här är det. Vi är vana.

Stig och jag gjorde vårt första mästerskap 1992. OS i Albertville. Alpint gick i Val d’Isere (herrar) och Meribel (damer). Plex i Val d’Isere, jag i Merbel, Stig flängde mellan båda.

1992 – fint väder hela tiden!

1993 – VM. Morioka, Japan. Fullständigt dårhus. Snöstorm, dimma, regn, hård vind, hagel. Dessutom brann hotellet tvärs över gatan där vi bodde, och så var det en jordbävning – förstås. Inte en enda tävling avgjordes på utsatt tid. Och herrarnas Super-G har inte avgjorts ännu…

1994 – OS. Lillehammer. Blå himmel hela tiden. Kallt som tusan.

1995 – VM. Sierra Nevada. Fanns ingen snö. Flyttades ett år.

1996 – VM. Sierra Nevada. Mycket snö kom och första tävlingarna fick flyttas. Sen kanonväder.

1997 – VM. Sestriere. Det mesta gick som planerat.

1998 – OS. Nagano. Eller rättare sagt Hakuba och Shigakogen. Hur som helst, Japan. Illa nog. Massor av snö. Inställt och flyttat var och varannan dag. Stora hål i tv-tablån. Fick fyllas med curling som fick sitt stora tv-genombrott.

1999 – VM. Vail/Beaver Creek. Byig vind. Men mycket blå himmel och tävlingar on time.

2001 – VM. St. Anton. Varierande väderlek. Datumen höll, men tävlingar flyttades i tid när man inte fick undan snön. Stig och jag fick ”tom-prata” i 45 minuter en gång i väntan på start. Minns inte om vad.

2002 – OS. Salt Lake City. Snowbasin, Park City och Deer Valley för alpint. Inga större väderproblem. Transport, logistik och säkerhet värre. Trafikkaos och köer i Snowbasin. Fredrik Nyberg fick springa med skidorna förbi bilkön för att hinna till start.

2003 – VM. St. Moritz. Hyfsat väder. Minns bara att en kommentatorshytt på vår våning brann mellan två åk. Massor av rök.

2005 – VM. Bormio/St. Catherina. Inga större problem. Lite småändringar bara. Pops och foto-Frisse åt samma sorts pizza (ruccola) på samma ställe 18 dagar av 14 möjliga.

2006 – OS. Turin. Sestriere för alpint. Största problemet var herrarnas Super-G. Avbröts pga vädret efter 17 åkare. Fransmannen Dalcin ledde. Kördes om senare samma dag. Dalcin körde ur. Skitsur. Gjorde ”fingret upp” när han kom i mål. Bötfälldes för det. Aamodt tog guldet istället.

2007 – VM. Åre. Snöstorm tre första dagarna. Alla talade om katastrof. Sedan strålande väder och tre VM-guld till Anja. Alla talade om succé.

2009 – VM. Val d’Isere. En del flyttade tävlingar pga vädret, bl.a. damernas störtlopp.

2010 – OS. Whistler. Det snöar utanför vårt lägenhetsfönster. Uppskjutet igen. Men det ordnar sig nog. Vi är vana.

Jetlag:ad vaknar jag nu kl 05:30 på morgonen. Jag är normalt inte särskilt morgonpigg. Inte alls faktiskt, så det hela känns lite bakvänt.
Tröttare är man då på kvällen när man ramlar in i lägenheten här i Whistler.
Det är ju nämligen så att vi ska hysas in någonstans när vi reser omkring i detta jobb.
Och det kan se olika ut.
Och då menar jag verkligen olika.

*** 

Så här är det:
Ibland bokar vi boende själva. Med förhållningsorder: Vettigt boende till vettigt pris.
Ibland bokar vår resesamordnare Gun-Britt åt oss och ibland inför stora mästerskap finns utvalda mediahotell som vi får förslag på.

 ***

Inför resan till Maribor för några helger sedan fick jag ett tips på hotell.
Från Ejeborg Kommentator. Han sa: Hotel Piramida.
Kan väl säga så här:
Det är inte det största rum jag haft. Utan definitivt det minsta!
Jag skojar inte – det var 2.10 x 2.70 meter!
Vi var tvungna att mäta. Fotograf Ancan och jag.

Fotograf Ancan i det lilla hotellrummet i Maribor

Jag twittrade om saken och funderade ärligt på hur jag skulle få plats egentligen. Då blinkar det till i mailkorgen. Ett meddelande från en vän. Också på jobbresa: ”Jag sitter i en svit på 46 kvadrat”
Nu misstänker jag starkt att min vän överdrev något. Han kan gör det.
Men ändå. Sådär lagom kul.

Det rätt billiga priset till trots blev det ett av de dyrare kvadratmeterpris jag haft. Ejeborg Kommentator är hädanefter ganska långt ner på min ”tipsa-hotell-lista”.
Men nu blir det ju inte alltid så här.

*** 

Fridrotts-VM i Osaka 2007:
Vi var sex stycken som av nå´n anledning fick vi bo på ett annat hotell än resten av truppen. Alla de andra var inhysta på mediahotellet Hilton.
”Se där ja..” tänkte vi andra lite fundersamt ”..det lät ju bra för dom”
Det var innan vi klev in på vårt hotell.
Mitt rum hade en stor hall. Jag öppnade dörren till det jag var övertygad om var en garderob.
Det var det inte.
Det var ingången till ett badrum som typ var större än mitt vardagsrum hemma!

En handfatsdel med stora speglar och klädda stolar. Till höger badkaret och till vänster en toalettavdelning och en duschavdelning. Det var galet. Man fick inte ens ta frukost själv; man blev serverad av en servitör.
Det var annat än 2.10 x 2.70 det.

Annars är min schystaste hotellupplevelse en svit på Wynn i Las Vegas. Men det vara inte i jobbet; var där på bröllop. Dock inte mitt eget.

Sviten i Las Vegas. Badrum a la Osaka

Som sagt det är olika.
I Whistler under OS bor vi alla på samma ställe. I ett lägenhetshotell-komplex. Jag ska dela lägenhet med Yvette och Birgitta. Som börjar trilla in ikväll.
Det blir nog bra det.

Vi bor riktigt bra. Självhushåll, med öppen spis och det finns varm utomhuspool.
Jag har fått ett stort sovrum med eget badrum.

Lägenheten i Uppe Village, Whistler

Här är definitivt större än i Maribor.
Kanske inte riktigt lika tjusigt som i Osaka.
Men det är här jag ska bo. En månad.

Han går för en plats i svenska folkets hjärtan – och det måste nog ske på ett OS när man är en av världens bästa puckelpiståkare. Jesper Björnlund vet att ”det fjärde året”, OS-vintern, är en chans att synas lite extra i en världscupsport som annars håller till i skymundan.

2006 var ett bra exempel – Björnlund var i princip helt okänd för svenska idrottsälskare, möjligen hade Sara Kjellin via sin offensiva åkstil, lite världscupframgångar och ett egensinnigt hoppande, skapat medaljförväntningar i damklassen.

Sara var en hårsmån från ett brons, slutade på den där försmädliga fjärdeplatsen och kände förståeligt nog viss frustration. I herrklassen störtade Björnlund in på en sensationell femteplats och ville ta hela världen i famn. En storögd 20-åring som var i zonen, ännu en av dessa Kiruna-talanger som plötsligt fanns uppe i världstoppen.

Nu har Kjellin slutat, jobbar på bageri i Monterrey, Kalifornien och det skulle kunnat ha varit ett trist OS i Vancouver för svensk puckelpist. Om det inte vore den numera 24-årige Björnlund, hans polare Per Spett och en äventyrslysten kanadensare som tagit på sig tränarrollen.

J-P Richard har skapat ett häftigt gäng och fått uppleva ett vidunderligt genombrott av Jesper Björnlund. Han hade visserligen sen 2005 tio topp-10-placeringar i världscupen, dom flesta kring plats 8-10.

I vinter har han sviten 1-1-5-7-5-10. Den sistnämnda i natt i Deer Valley, OS-backen från 2002 där han dessförinnan var tvåa i kvalet. Sex raka topp-10 i tre olika backar. Och tvåa i totala världscupen. En kille som förtjänar all uppmärksamhet och för all del lite förväntningar. Den här helgen i USA har fokus legat på att ”tänka OS” och inte direkta resultat. Det byggs för februari.

Närmare bestämt 14 februari. Som i Alla Hjärtans Dag. Rappa skidor, låg tyngdpunkt, två spektakulära hopp, en snabb tid och förhoppningsvis en rejäl dos kärlek från dom svenska TV-sofforna. Och så kanske en medalj – så här på ”fjärde året”.

Per Spett har haft det tyngre hittills i vinter, men kämpar sig uppåt. 20:e i natt och uppemot 23 poäng. Han odlar på vintersportvärldens häftigaste skägg (typ ZZTop goes slope) och sin patenterade Truckdriver. Kan bli hur kul som helst där oxå.

/Peter