Det finns blickar man inte glömmer.
Ni kommer ihåg Christian Olssons ögon inför ett av hoppen i OS i Aten 2004.
Ni minns Mats Sundin när Sverige vände ett 1-5 underläge till vinst mot Finland i Hockey-VM i Helsingfors 2003.

Jag har sett ett par till sådana ögon. Som tyvärr, tyvärr inte finns på bild, men som har etsat sig fast hos mig och istället blivit en bild på min näthinna.
Det var en blick som gjorde att jag reste mig och gick.
Jag fick nämligen veta: det här är redan avgjort.
Jag behövde inte se resten av tävlingen. Jag gick direkt ut och ställde mig i mixed zone.

Jag stod i vår sändningsbuss i Östersund under skidskyttepremiären.
Står man i bussen ser man alla olika kamerabilder som bildproducenten har till sitt förfogande. Det som kommer ut i rutan är bara en liten del av allt som finns att välja på.
Jag följde honom längs banan via kamerorna.
Det handlar om Ole Einar Björndalen.

Han hade misslycktas på distansen.
Blev 43:a och var förstås inte nöjd.
Har man 32 VM-medaljer, 9 OS-medaljer, 156 pallplatser, 90 världscupsegrar och 6 segrar (och 12 raka topp-tre-placeringar) i totala världscupen, så är en 43:e plats ingen kul upplevelse.

Nu var det en ny tävling.
Jag har sett honom göra det här så många gånger. Det han gör på vallen går på automatik, men den blick han hade när han kom in för skyttet den här dagen har jag aldrig tidigare sett.
Den går inte att beskriva. Men de som såg den visste.
Idag är han oslagbar. Han hade bestämt sig.

****

Vet inte hur ofta vi säger och hör att Björndalen är en fantastisk idrottsman. Men det var först när jag låg på ett hotell i Norge för några veckor sedan och läste på inför ett kort möte med denne store skidskytten som det på riktigt började sjunka in.

Han gör sin 17:e världscupsäsong.
17 år. Det är lång tid.
Ole Einar är född året före mig. För 17 år sen gick jag på gymnasiet, hade för stora glasögon och visste inte alls var jag skulle ta vägen i livet. Oändligt mycket har hänt sedan dess. Det är bara att sätta sig ner och fundera över vad du hunnit med de senaste 17 åren.

 ****

Björndalen han har erövrat en vintersport. Ingen vintersportare har vunnit mer.
Ändå är han precis lika motiverad idag som då.
Han kan inte svara på varför.

Jag frågade vad motivationen är.
Att göra det perfekta loppet? Att vinna? Slå rekord?
- Det är klart man vill göra ett perfekt lopp, jag älskar att träna och se vad jag kan göra bättre, men jag vet inte varför jag fortfarande är så här motiverad.

Han bara är det.
Och jag har verkligen förstått det.
Jag har nämligen sett det.
I blicken.

Ibland är det trevligt med krönikor och recensioner.
Ibland inte.
Men det är oftast inget mellanläge. Det är antingen eller.
Precis som med recensionernas innehåll.
Skriver någon ner en då skakar man bara på huvudet och tänker: ”Dom vet inte vad dom snackar om”.
Får man positiv kritik då är plötsligt recensioner riktigt roliga igen! Så är det.
Är det dessutom riktigt bra då kan det faktiskt hända att man sparar den för att plocka fram och läsa då nästa krönikör, TV-kritiker eller tyckare tycker att man är för himla usel.

Vinterstudion fick en riktigt trevlig recension i GP idag.
Och personligen (jag medger: jag är hemskt partisk) så gillar jag Vinterstudion skarpt. Jag sliter hårt för att få vara med på ett hörn. Vi har hysteriskt roligt när vi jobbar. Men det är inte alltid en dans på rosor (oftast blir det bara en smörgås till lunch).
Så ni ska få en liten jämförelse.
Vi jämför oss med våra tyska vänner ZDF:arna som också är på plats i Östersund.
Det är som David och Goliat ungefär.

Vi börjar med antalet:
SVT: 15 stycken är vi här i Östersund, 4 stycken i vår sambandscentral RBL 37 i Stockholm + Karlsson och Blomquist som kommenterat längdskidor från nå´n okänd skrubb nånstans. Totalt: 21.
ZDF: 75 stycken finns på plats (om jag räknade rätt på listorna i presscentret). Förvånande många. Det är SVT gånger 5.
Här har assistenterna assistenter. Typ.

Studio:
SVT: Vi har vår Vinterstudio.
Så. Inte mer.
Nu tar den visserligen upp halva mixed zone, men det behöver vi inte bråka så mycket om.
Jag och Pelle Fotograf har ingen egen plats. Vi delar en yta på ungefär 1,5 x 2 meter med övriga TV-team i denna zon.
ZDF: Tar en massa plats.
Först har de en liten studio som säger: ”Hej och välkommen nu ska vi lämna över till skidskyttet!” (ja..fast på tyska förstås)
Då tar den stora studion i Östersund vid. Den är så stor att den inte får plats i mixed zone. Så den har blivit förflyttad. Till den stora läktaren.
(Hur många assistenter som jobbar där har jag inte ens vågat räkna…)

ZDF:s jätte-studio vid läktaren och upploppet

En jätte-studio borde ju nu räcka. Kan man tycka. Men icke.
När det ska göras intervjuer i samband med tävlingarna då lämnar de över till en tredje studio.
Den hittas bredvid Vinterstudion och tar bara upp en fjärdedel av vår mixed zone. 

ZDF:s mindre studio. Ni ser Popsen å Magdalena i bakgrunden...

Å bredvid står vi och förundras.
Vi gör samma jobb här uppe – fast på 5 gånger mindre personal.

Budget:
Jag skulle nog få en chock om jag visste. Jag har absolut inga siffror. Inga belägg över huvud taget. Men med tanke på personalstyrkan, antalet kameror och att en kameraman tjänar betydligt mer där än här så gissar jag att vi klara oss på en bråkdel av deras budget.

Annat oglamoröst:
Förberedelserna till helgens Vinterstudio skedde i ett hörn av lobbyn på hotellet.
Popsen, redaktör Blomman och sändningsprodcent Mattias satt så länge att personalen blev helt nervösa och i rent skärrat tillstånd började springa fram och tillbaka för erbjuda dricka, frukt och annat smått å gott.
Jag och Pelle vi sprang samtidigt på presskonferenser och träningar. Redigeringen skedde på hotellrummet.

Hotellet, ja.
Det är inget fel på det. Ett bra hotell. Med god frukost.
Det finns bara ett litet klagomål.
De smala korridorerna (ni vet de där som man plötsligt kan stå öga mot öga med ett skidskyttegevär i). Efter en dag sprider sig en viss odör. En sån där efter-en-hel-dag-på-fjället-sur-underställs-odör, ni vet. Hela korridoren är nämligen fylld med halva startfältets skidpjäxor, löparskor, vanliga skor och skotorkare.
Och de sprider doftpartiklar omkring sig i den alldeles för smala korridoren.
En lustig syn. Men ingen lustig doft.

Sura sko-don i smal korridor

Jag vet inte vad den här recensionen skulle hamna under för rubrik.
Jag vet inte om jag sågar eller hyllar.
Jag jämför mest.
I ett försök att beskriva verkligheten.
Vinterstudions verklighet;
här i Östersund – där både David och Goliat får plats.
Även om vi trängs lite. Speciellt i mixed zone.

/Reporter-Lotta

Tänk dig att du är i ledning.
Det som står mellan dig och segern är fem svarta prickar, en tickande klocka, ett bultande hjärta, en vind som blåser några meter per sekund för mycket från höger och så de där tankarna: ”Sätter jag det här då vinner jag”.
Det är liksom upplagt för drama.

 -Visst är det här jobbigt?! Jag tror skidskytte är värsta sporten att titta på…plågsamt faktiskt! sa Popsen igår när vi satt inne i värmen en stund och med spänning såg Helena Jonsson skjuta fullt i sitt andra skytte.
- Jo,  svarade jag
(Man håller liksom gärna med Popsen…)
- Och tennis! Tennis kan också vara så där riktigt jobbigt…sjukt nervöst!
(Nu var det Pops tur att hålla med mig…)
Långa bollar där man tror att:
”…nu är det avgjort…nähä…men nu…näääj….nu sätter han den…men vad i…” och så plötsligt får motståndaren istället in en passering som enligt fysikens alla lagar är omöjlig att sätta.
Det ska bara inte gå. Men det gör det.

I min familjehistoria finns det framför allt en idrottsdramatiker.
Han är Gud i min idrottsvärld.
Ingemar Stenmark.
Min mamma hade så svårt för andra åket att hon faktiskt lämnade TV-rummet. Och från nå’t hörn i närheten hörde vi smått hysteriskt: ”Hur går det? Hur går det?”
En gång gick hon ut och dammade en bokhylla.

Min egen dag har varit väldigt odramatisk.
Det närmsta jag kommit ett drama var Radiosportens antenner.
Radiomännen (som för övrigt är trevliga varelser) går omkring med en låda på ryggen som har ganska långa utskott. Dom spretar ibland lite hit och dit. Och i en trång mixed zone kan dom där antennerna förvandlas till farliga grejer. Mitt ena kindben fick sig en snärt. Och en tysk fick ducka.

Men det är ingenting mot för vad som hade kunnat hända.
Glad i hågen efter dagens sändning kliver jag in på vårt hotell. Ett hotell med ganska smala korridorer. Smiter runt ett hörn på väg till mitt rum och plötsligt står jag öga mot öga med en ryska och hennes gevär.
Hon står och tränar stående skytte mitt i vår hotellkorridor.
Man hajar till. Kan man säga.

Vet ni förresten att en del fotografer nära skjutvallen har skyddsvästar?

I det upplagda dramat tappade Björn Ferry ledningen efter en bom i sista stå och slutade sexa i dagens distans.
Det imponerar på mig.
Det är bara två veckor sedan han började staka fullt ut efter sitt nyckelbensbrott.
Han saknar sex veckors skytteträning.
Men det gick bra ändå även om han kroknade lite på sista varvet, vilket normalt brukar vara hans riktigt starka sida.
Den här gången förlorade han dramat mot klockan. Och en svart prick blev kvar på skjutvallen.
Men det kändes som en liten seger ändå.
I TV-världens kanske mest plågsamma sport.

/Lotta

Vilken start det blev för Helena Jonsson och Anna-Carin Olofsson Zidek när skidskyttarna premiärtävlade i Östersund! Etta och tvåa, imponerande! Skönt också för en redaktör på hemmaplan att se Popsen och Magdalena på skidstadion med snö och strålkastare i bakgrunden och med ”rykande ånga” ur munnen när de pratade. Vilken skön vinterfeeling!

Bågen och Kalle ”Stav till stav” Grenemark visade ingen ringrostighet i kommentatorsbåset, trots att de har varit ifrån varandra sedan i mars.

Och i morgon är det dags för Ferry, Bergman och kompani. Svt1 kl 17.00, missa inte det. Man kan ju ana att de vill visa att de också kan kriga i toppen detta OS-år. / Redaktör Blomman

Vart man än tittar sker det något. Utanför presscentrat bär två funktionärer ett bord. En annan breder smörgåsar åt mig och Pelle Fotograf.
Det fixas och donas. TV-kameror testas och kablar dras. PA:t på stadion tjuter. Nå´n inställning som blivit fel.
Ole Einar Björndalen susar förbi och på vallen ställs siktet in inför morgondagens tävling. ”Bra!” skriker förbundskapten Staffan Eklund.
Kalle ”Stav till stav” Grenemark han dricker kaffe.

Och mitt i detta myller jobbar också vi. Pelle och jag.
En vanlig arbetsdag under ett evenemang kan se ut så här (Inte nödvändigtvis. Det skiftar nämligen. Men dagen idag blev… ja..så här):

Klockan 09.30: Tittar igenom intervjuer. Lägger grunden för ett Ferry-inslag för kvällens Sportnytt. Redaktörer ringer och sms:ar.
12:17: Skrapar rutor på bilen.
12:30: En halvtimme till bragdguldmedaljören ska tillkännages. Stöter på en sur funktionär. Blir inte insläppta. Springer med andan i halsen.
13:00: Helena Jonsson får guldet. Vi 1 minuts intervju. Tankar in materialet i datorn.
13:30: Springer ut för att ta bilder på damernas träning. Fryser om fötterna. Wolfgang drar en anekdot. Eklund skriker ”Bra!”. Gör fler intervjuer.
14:35: Tankar material. Äter en smörgås. Klipper morgonversion till sportnytt. Börjar föra över bragdguldmaterial till Stockholm.
16:15: Nu herrarnas träning. Fryser lite till. Hör ännu en anekdot.
17:15: Tankar igen. Smörgås. Brottas med överföringar. Ser Grenemark ta sig en kopp. Klipper klart Ferry-jobbet. Startar nya överföringar.
19:30: Stänger ner datorn.
19:37: Skrapar rutor.
19:39: Åker till hotellet. Behöver inte äta smörgås mer.

Lagom intensivt sådär. Men kul! Just nu känns det som vi stressar på mer än skidskyttarna. De glider in på vallen och skjuter in sig i godan ro medan vi springer hit och dit. De laddar in i det sista, vi kör redan på.

Hur det gick med dansen igår?
Jodå. Ferry bröt ihop av skratt och bjöd till. Eller upp.
Till krabb-dans. Obeskrivbart. Helt eget.
Kan nog ses i Lilla Sportspegeln.

/Lotta

Så kändes det när jag tidigare idag började skriva i vårt sk körschema inför helgens premiär av Vinterstudion. Äntligen sätter det igång. En lång säsong som inleds nu i helgen och som inte avslutas förrän i slutet på mars. Det blir ca 150 timmar Vinterstudio. Dessutom har vi ett helt vinter-OS att se fram emot. Vilken säsong det är som väntar!

Popsen, Magdalena, producent-Mattias, Bågen och Kalle Grenemark finns på plats i Östersund redan i morgon när Världscuptävlingarna inleds i den jämtländska metropolen. Redaktör Blomman och grafik-Jörgen ansluter till helgen. Fint folk kommer som bekant sent…och den hårt arbetande duon Lotta Fahlberg/Pelle Sterner har varit på plats sedan i måndags. Ni har säkert sett deras reportage om Helena Jonsson i Sportnytt? Helena Jonsson verkar vara hur cool som helst, trots att alla kräver OS-guld, Världscupsegrar och en egen intervjutid med henne.

I helgen blir det sprinttävlingar och stafett för skidskyttarna, sprint och sprintstafett för längdlandslaget (tyvärr utan ljumskskadade Emil Jönsson) och fartgrenar för det alpina landslaget på andra sidan Atlanten.

Såg till min glädje att det har kommit snö i Östersund, precis lagom till att Vinterstudion ställer upp sitt bord i målfållan på skidstadion. Äntligen börjar det på allvar…

Höll på att glömma en sak, i helgen är det också premiär för vår nya satsning OS-klassiker. Då och då, med start på söndag, ska vi visa rejäla sammandrag från vårt digra arkiv här på svt sporten. Jacob Hård har grävt och grävt och hittat flera godbitar. På söndag handlar det om en skäggig längdåkare…mer säger jag inte.

/ Redaktör Blomman

Ett blankt papper. Fullständigt blankt.
Eller snarare: hjärnan är blank.
På pappret står en massa namn. Bara det.
Helena Jonsson har en rad. Anna Carin Olofsson-Zidek en annan. Och Björn Ferry. Åsså Wolfgang förstås. Och några fler.

Planen är att pappret ska fyllas med en massa frågor. Och då menar jag massa frågor!
Det har blivit så. Av nå´n anledning. 
EN presskonferens innan tävlingsstart och det ska samlas frågor till våra direktsändningar. Mest det trodde jag. Sen kom Sportnytt-redaktörerna.  

- Du…kan du leverera skidskyttejobb till sportnytt? Måndag och tisdag först och främst. Inte så långa!
(Här vet man av erfarenhet att inte så långa 2 minuter brukar förvandlas till minst 3.)
-  Ja,  jo…det ordnar vi!
(Nu börjar man tänka febrilt. Det måste ju vara andra frågor än till direktsändningarna annars blir inte Popsen och Blomman så glada.)

Nå´n timme passerar. Ser i ögonvrån redaktören för Lilla Sportspegeln liksom glida fram i korridoren mellan våra skrivbord. Han stannar till så där i förbifarten, men jag vet mycket väl att det hela är planerat. Noga iscensatt.
- Vi skulle behöva lite material till Lilla…såg du skulle träffa skidskyttarna!
- Ja, jo…. (så mycket längre hinner jag inte innan:)
- Tänkte du skulle ställa några frågor om dans!
(Dans?!? Vad i… det är ju skidskyttar jag ska träffa, väl?!)
- Öh…

Det tog ytterligare nå´n minut sen jäktade Sportspegel-redaktören genom redaktionshavet knäppandes på sin kulspetspenna (Här börjar man återigen ana oråd… Jag laddar. Nu fasen!)
- Jo, jag vet att du ska vara i Östersund nästa vecka. Kan du göra jobb för Sportspegeln på söndagen?
(Nu börjar jag känna mig lite djärv mot dom där som bestämmer hur programmen ska se ut)
- Det ska jag redan! Ska på plats göra ett eller två jobb för Halvtid som ingår i din Spegel den söndagen!
- Jaha..?! (ser hur tankarna går på högvarv hos redaktören, blicken flackar något. Har jag för första gången ett övertag?)
Den knäppande redaktören fortsätter:
- Kan du göra ett tävlingsjobb också?
(Aj då. Jobben hopar sig. Börjar svettas lätt. Är ju i huvudsak där för att serva Popsen och Blomman och Vinterstudion. Försöker glida undan lite…)
- Vi kan väl höras när det närmar sig  – det är ju en och halv vecka kvar.
Redaktören ler lätt och försvinner i ett knäppande ljud.
(Nu vet man att det är kört.)

Sitter och funderar som mest när hon plötsligt står där. Man hinner inte med. Det går fort. Vår projektledare som har stenkoll på programpunkten Halvtid i Sportspegeln.
- Får du ihop det för Halvtids räkning i Östersund?
- Ett jobb är spikat och klart. Det andra jobbar jag fortfarande på…
(Förutom allt annat jag ska göra där i Östersund…)
- Bra!

Och nu sitter jag här. Med mitt blanka papper. Och vet inte alls i vilket ände jag ska börja. Med Sportnytt, direktsändningarna, Sportspegeln, Halvtid eller Lilla?? Och proffsen säger att man ska ha en röd tråd när man intervjuar. Fasen.

Så ni aktiva får förlåta om det verkar rörigt när jag kommer.
För det är det.

Förresten, nu står det en sak på pappret. En fråga till Helena Jonsson.
Det har ingenting med skidskytte att göra. Utan:
”Och ..ditt förhållande till dans är…?”
Jorå. Det känns bra det här.
Presskonferens Here I Come!

/Reporter-Lotta

Snart snart snart…  öppnar äntligen Vinterstudiobloggen med Pops & Karlsson och alla de andra igen! Det lär även dyka upp en del andra kända SVT Sport-profiler här i bloggen under vintern…

Till premiärhelgen är Vinterstudion på plats i Östersund för världscuptävlingarna i skidskytte. Missa inte!

//Bloggbossen

PS! I väntan på VS-premiären är det här en himla skön intervju med Kalla att njuta av så länge – Tack NRK!